En färd från dödsriket till domedagen

av Arne Järtelius

Eurydike hamnade i dödsriket efter att ha dött av ett ormbett. Det var till dödsriket hennes make Orfeus begav sig för att befria sin hustru och ta henne levande tillbaka till jorderiket. Hur skildras en sådan färd inom olika religioner och mytologier? Skiljer de sig mycket åt, eller är det ungefär samma mönster som upprepas?

För att börja med det religiösa är dödsriket den plats där de döda tänks leva vidare i livet efter detta. Särskilt brukas den föreställningen i Gamla Testamentet, där de hädangångna i dödsriket tänks leva en passiv icke-existens skilda från både Gud och andra människor.

Den bild av tillvaron efter döden som ges i Gamla Testamentet liknar den hos olika kulturer i östra Medelhavsområdet: en gemensam underjordisk plats för alla – med både goda och onda, huller om buller. Dit hör de gamla grekernas föreställning om Hades, underjorden/dödsriket.

I judisk tro kallas dödsriket för scheol. I Gamla Testamentet nämner Job scheol som ”döden, den boning dit allt levande församlas”. I Nya Testamentet ingår som ett centralt element, tron på att Kristus blivit korsfäst, död och begraven; ”nederstigen till dödsriket och på tredje dagen uppstånden igen från de döda”.

Den yttersta domen

Uppfattningen om en yttersta dom uppträdde för första gången i persisk religion 1600–800 år före vår tideräkning. Den uppfattningen övertogs sedan inom judendomen. Gemensamt för olika religiösa riktningars bilder av själens liv efter kroppens död är att det först efter yttersta domen som det avgörs om man går frälsning eller fördömelse till mötes.

I Nya Testamentet talar Jesus om den förestående yttersta domen. Då ska Människosonen visa sig på himmelens skyar och skilja de onda från de goda. Även inom islam finns tanken om domedagen. Den kallas där för Återuppståndelsens dag (Yawm al-Qiyamah) eller Domens dag (Yawm-ad-Din).

Det är viktigt i sammanhanget att notera att dödsriket inte är någon straffens ort utan helt enkelt en samlingsplats för alla som lämnat jordelivet utan att peka ut någon som ond eller god.

Det är viktigt i sammanhanget att notera att dödsriket inte är någon straffens ort utan helt enkelt en samlingsplats för alla som lämnat jordelivet utan att peka ut någon som ond eller god. I dödsriket blir de döda sedan kvar fram till domedagen, som är en definitiv och gudomligt avkunnad yttersta dom över världen och allt levande.

När domedagen inföll skulle de dödas själar på nytt ikläda sig sina kroppar och ställas inför den gudomliga rättvisan. Ställda inför den skulle de onda skiljas från de goda och för evigt gå varsin väg, antingen mot fördömelsen i Hades eller saligheten i Paradiset.

Domedagen ska ses som en oundviklig del av den utvecklingsprocess världen ska genomgå. Teologiska studier av domedagen kallas för eskatologi, det vill säga, läran om de yttersta tingen (på senare tid har klimatförändringarna i världen börjat ses som en eskatologisk fråga).

Underjorden i mytologin

Om vi från religionen går över till mytologin – ett kort steg enligt vissa – finns det ytterligare ett antal underjordar att försjunka i. I egyptisk mytologi kallas den himlalika underjorden för Aaru. Där lever de vars själar vägt mindre än Sanningens fjäder skönt tillbakalutade i dödsguden Osiris eviga rike (de som vägt mer än samma fjäder tyngs ned av synd och slukas av Ammit).

I kinesisk mytologi var De gula källorna namnet på den plats i underjorden där de dödas själar vistades. Det var en grå och dyster plats liknande den grekiska mytologins underjord, där de levandes offer till förfäderna var de enda ljuspunkterna i tillvaron. De gula källorna fanns redan 700 år före vår tideräknings början. De återfinns också i japansk mytologi.

Elyseiska fälten är i den grekisk-romerska mytologin platsen för den eviga vårens land och en plats dit de goda människorna kommer när de dör. Att ”komma till de Elyseiska fälten” är en behagfull eufemism för att dö.

I nordisk mytologi är Helheim (”de gömdas hem”) en av nio världar. Det ligger i Nifelheim, den lägst liggande och mycket ogästvänliga platsen i den nordiska mytologins universum. De som dött modigt i strid kom till Valhall, övriga blev kvar i Helheim. Inom nordisk mytologi motsvaras domedagen av Ragnarök, ”Gudarnas sista öde” och ”Makternas undergång”.

Litteratur
Bengt Ankarloo, Helvetet: döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition (2003)