Orfeus och Eurydike

myt, opera, operett

av Catarina Ek

Orfeus var i den grekiska mytologin sångens och lyrans mästare. Han var en symbol för musikens överväldigande kraft som berörde inte bara människor, djur och växter utan inspirerade underjordens gudomligheter till barmhärtighet. Enligt legenden blev Orfeus älskade hustru, nymfen Eurydike, biten av en giftorm och dog när jagades hon av sin svåger Aristeus. Orfeus sörjde djupt och spelade den mest sorgsna musik.

Musiken hördes av underjordens härskare Pluto som lät honom besöka Eurydike i dödsriket. Här fortsatte Orfeus spela den mest oemotståndliga musik och han beviljades att Eurydike fick återvända med honom till de levande på jorden. På ett villkor dock: Han fick inte vända sig om och se på henne förrän de var ute i dagsljuset.

På väg upp från underjorden kunde Orfeus inte hålla sig utan vände sig om för att se sin älskade. I samma ögonblick uppslukades hon av intet.

Operakonsten föds

Den romerske skalden Ovidius beskrev Orfeus och Eurydikes tragiska öde i sina Metamorfoser (Förvandlingarnas böcker) och paret har blivit ett ofta använt motiv inom konst, teater och musik. När operakonsten föddes i slutet av 1500-talet blev det populärt att återuppväcka antikens tragedier. Myten om Orfeus och Eurydike var bland de första att användas.

Orfeus och Eurydike. Gravyr av Marcantonio Raimondo ca 1510.

Den äldsta helt bevarade operan är Jacopo Peris Euridice från 1600. Operan skrevs till bröllopet mellan Henrik IV av Frankrike och Maria av Medici och slutade förstås lyckligt med att Eurydike fick återvända med Orfeus till de levande.

Några år senare,1607, hade Claudio Monteverdis Orfeo premiär, verket brukar omnämnas som den första stora operan. Här var tanken från början att följa den antika tragedins olyckliga slut: Efter att Orfeus ensam lämnat underjorden sägs han endast ha intresserat sig för ynglingar varvid kvinnor i form av menader (backanter – vilda rusiga kvinnor) hämnades grundligt och rasande slet honom i stycken.

Librettot publicerades 1607 i samband med premiären. Möjligen ansågs detta scenario inte vara lämpligt att gestalta på scenen. Monteverdis partitur, publicerat ett par år senare, visar ett helt annat slut: Orfeus avsvär sig kvinnors kärlek och erbjuds av Apollon att stiga upp till himlen där han kunde se Eurydikes ansikte i stjärnorna.

Hittills hade opera endast framförts i hovkretsar och akademier men i början av 1600-talet öppnades de första operahusen. Det allra första öppnades i Venedig 1637. I slutet av århundradet hade staden 17 operahus.

Christoph Willibald Gluck skrev reformoperan Orfeus och Eurydike 1762.

Operakonsten spred sig över Europa och i mitten av 1700-talet hade den blivit folklig och ett socialt evenemang. 1762 skriver Christoph Willibald Gluck sin reformoopera Orfeus och Eurydike där text, musik och iscensättning smälter samman till en högre enhet samtidigt som kören intar en viktig plats i det dramatiska förloppet.

Uruppförande skedde på Burgtheater i Wien och Gluck övertalades att skriva ett lyckligt slut eftersom teaterdirektionen ansåg att publiken inte skulle bli tillfredsställd av originalmytens tragiska slut: På väg till jorden blir Eurydike frustrerad över att Orfeus inte tittar på henne och vägrar följa honom.

Jag har förlorat henne igen och nu för evigt.

En förtvivlad Orfeus vänder sig då om varpå Eurydike faller död ner. Orfeus sjunger ”jag har förlorat henne igen och nu för evigt” och försöker sedan ta livet av sig varpå Gluck låter Amor dyka upp och se till att Eurydike återigen återuppstår från det döda - och paret förenas.

Operetten blir till

I början av 1800-talet behövdes en lättare opera. Både publiken och tonsättarna önskade kortare och ledigare underhållning, både när det gällde själva musiken och händelserna som gestaltades på scenen.

Operetten, från början en liten opera, utvecklades ur den franska opéra comiquen (inte komisk opera utan skildrade en vardaglig miljö med inslag av talad dialog), det tyska sångspelet (typ Mozarts Trollflöjten) och den italienska opera buffan. Särskilt Rossinis buffor som var de verkligt komiska operorna.

Det var Hervé som 1842 skrev den första operetten Björnen och pashan, och med den planterade den sarkastiska burleska tendens som blev fröet till den kommande operett-eran. Men det var hans rival men också vän Jacques Offenbach som blev operettkungen över alla. Hans namn är för evigt förknippad med konstformen och det var tack vare honom som operetten blev särskilt populär i Frankrike.

Det fanns dock vid tiden statliga restriktioner på korta operettstycken med fyra-fem rollgestalter och utan kör, men dessa hävdes 1858. Samma år kunde Offenbach förverkliga sitt första helaftonstycke och därmed (och förstås!) blev Orfeus i underjorden den första helaftonsoperetten.

Orfeus i underjorden

Offenbach och hans librettister Hector Crémieux och Ludovic Halévy kunde nu på Offenbachs egen Théâtre des Bouffes-Parisien flyta ut och parodiera alla Olympens invånare. Detta gjorde de med en kombination av smittsamma melodier, skruvad humor och en lång rad skämtsamma upptåg. Samtidigt drev de med Glucks opera Orfeus och Eurydike som operabesökarna var tämligen bekanta med.

Upphovspersonerna vände upp och ner på förhållandet mellan det gifta paret Orfeus och Eurydike: De står inte ut med varandra. 

Upphovspersonerna vände upp och ner på förhållandet mellan det gifta paret Orfeus och Eurydike: De står inte ut med varandra. Eurydike har en affär med en förklädd Pluto som ser till att hon dör och kommer med honom till underjorden. Orfeus, som nu har blivit av med Eurydike, borde rimligen vara glad – om det inte var för att moralens väktare, Allmänna opinionen, som för den allmänna anständighetens skull menar att detta inte går för sig. Därför tvingas den ohågade Orfeus att besöka Jupiter i Olympen för att kräva att få tillbaka sin hustru.

Detta resulterar i att alla de uttråkade gudarna i Olympen, samtliga pigga på att festa, beger sig till underjorden där Jupiter, ökänd för sina många utomäktenskapliga affärer, själv vill förföra Eurydike. Vilket han gör genom att förvandla sig till en fluga.

Allmänna opinionen lyckas till slut (men ytterst temporärt) upprätthålla den antika myten och tvingar Pluto att få Eurydike att följa med Orfeus tillbaka till jorden. Då slungar Jupiter en blixt så att Orfeus tittar på Eurydike – och han förlorar för evigt den fru han så länge velat bli av med.

Men Jupiter tänker minsann inte lämna kvar Eurydike hos Pluto så han förvandlar henne till en backant. Det slutar till allas glädje - förutom den Allmänna opinionens – med att alla energiskt kastar sig ut i den vilda Galop infernal – ”den djävulska galopp” som kom att popularisera 1830-talets berömda parisiska varietédans cancan – ja, som i princip blivit synonym med den.

 Affisch från uppförandet av Orfeus i underjorden  i Paris 1874.

Antika rötter, musikaliskt citat och samtida satir

Offenbachs beskrivning av de olympiska gudarna som oanständiga nöjesälskare har egentligen urgamla rötter. Antikens diktare älskade att beskriva alla Jupiters otrohetsaffärer vilket djupt upprörde filosoferna så att Platon i skriften Staten (om den ideala staten) förbjöd diktarna att tala om sådana skandalösa affärer. Han ville rensa ut allt som inte visade gudarna som goda förebilder (och därmed startade han ett evigt gräl mellan filosofin och konsten).

Offenbachs drift med Glucks opera görs framför allt med ett musikaliskt citat. Glucks mest kända orfiska ögonblick, när den olycklige Orfeus framför Jupiter i en innerlig vädjan om att återfå Eurydike, blir hos Offenbach en Orfeus som ytterst ovilligt vill ha henne tillbaka.

Offenbach och kompani passade också på att förlöjliga sin samtid, det andra kejsardömet med Napoleon III och hans hov, och den hycklande borgerliga moralen. Samtidigt som de porträtterar tidlösa typer som den ständigt otrogne maken och den frustrerade hustrun.

Orfeus i underjorden blev genast en hit men fick också kritik bland annat just för att skända det antika kulturarvet och för att en ståtlig menuett förvandlas till vild cancan. Vilket förstås bara ökade attraktionen – människor i alla samhällsklasser vallfärdade för att se den.

Uppsättningar sattes (och sätts) upp över hela världen. För aktualitet i muntrationen har texten alltid varit föremål för bearbetningar. Offenbach gjorde det själv när han 1874 utökade verket till en ny version.

Med Orfeus i underjorden gjorde operettformen succé över världen. En sant demokratisk musikdramatisk genre som var till för och vände sig till alla, hög som låg. Och som i god humoristisk anda inte tar hänsyn till något – allt till en lättlyssnad och sprudlande musik.