Säsongens 200-åring: Jacques Offenbach
av Catarina Ek
Jacques Offenbach (1819-1880) räknas som fransk kompositör men han var född i Köln i Tyskland. Där hette han Jakob Levy Eberst och hade nio syskon. Han började först spela violin, sedan cello. Tillsammans med två av syskonen bildade han en musikgrupp som spelade på dansrestaurangerna i Köln, vilket gav familjen tillskott i kassan.
När familjen flyttade till den lilla staden Offenbach utanför Frankfurt byttes efternamnet. När han var 14 år flyttade han till Paris för att studera på Musikkonservatoriet. Det var då han ändrade sitt förnamn till Jacques. Han hade endast råd att gå på skolan i ett år och började istället spela cello i orkestern på Opéra-Comique samtidigt som han fick lektioner i komposition.
Jacques Offenbach, fotograferad av Félix Nadar cirka 1860.
På 1840-talet turnerade han som en av Europas främsta cellister och underhöll publiken med lättsam men skickligt framförda stycken. Han försökte samtidigt få sina musikverk uppförda på sin gamla teater. Det gick inte så bra.
1844, 25 år gammal, konverterade han från judendomen till katolicismen för att kunna gifta sig med Herminie d’Alcain, dotter till den spanska ambassadören i Paris. Revolutionsåret 1848 tog han sin familj till Köln i Tyskland för att undvika våldet i Paris. I Köln han tog tillbaka sitt namn Jacob för att verka mindre fransk. När det hade lugnat ner sig i Frankrike återvände han 1849.
Orfeus i underjorden - en succé
Tillbaka i Paris blev han 1850 dirigent på Théâtre Français och1855 öppnade han en egen teater i Paris, Bouffes-Parisiens, där han residerade till 1862. Här framförde han små enaktare, korta sånglustspel, och publiken slogs om biljetterna.
Succéerna duggade tätt i det nöjeslystna Paris i det splittrade och oroliga Europa.
Succéerna duggade tätt i det nöjeslystna Paris i det splittrade och oroliga Europa. Det var också här han fick sitt stora genombrott 1858 med succén Orfeus i underjorden som följdes av bland andra Sköna Helena (1864) som också den respektlöst behandlade antika ämnen.
Han skrev över hundra häpnadsväckande verk: kvicka, satiriska och aktuella som stack hål på uppblåstheten. Den musikaliska grunden till hans publikframgångar låg i en rik melodisk ingivelse, som både kunde ge kärlekssångerna en enkel, lyrisk kontur och göra de mer burleska partierna mycket medryckande.
Komponerade ända till slutet
Offenbach levde ett utsvävande socialt liv och hade inte alltid koll på pengarna. Ändå rullade de in och succéerna fortsatte. 1866 uppfördes hans Riddar Blåskägg (en vansinnig version av den grymma sagan där Blåskäggs senaste fru väcker upp de ”döda” fruarna) och Pariserliv (driver med samtida Parissocieteten), 1867 kom Storhertiginnan av Gerolstein (kritisk satir över militarism) och 1868 La Périchole (mer charm än satir om gatusångare som inte har råd att gifta sig).
Riddar Blåskägg spelades på Malmö Stadsteater 1969.
Efter det tysk-franska kriget 1870-71 (då familjen Offenbach återigen levde i exil på olika ställen i Europa) utsattes han som tysk jude verksam i sitt älskade Paris för antisemitism och anklagades för bristande patriotism.
I Paris var han 1873-1876 teaterdirektör på Théâtre de la Gaité där han 1874 satte upp en reviderad och utökad version av Orfeus i underjorden – en opéra-féerie extravaganza! – som åter blev en kioskvältare.
Efter denna gick det dock sämre för hans stora påkostade uppsättningar. Han fick sälja teatern och begav sig 1876 på USA-turné för att rädda sin ekonomi. När han kom tillbaka till Frankrike skrev han ytterligare några lyckade operetter och fortsatte att komponera till slutet av sitt liv. Hans sista verk blev den ofullbordade operan, mästerverket Hoffmanns äventyr. Han dog i en hjärtattack tre månader innan den uruppfördes 1881.