Fredagskonsert
Möt tre romantiska tonsättare som hämtat sin inspiration i själens djup och förvandlat sina känslor till musik. Gustav Mahler uttrycker sin ensamhet och kärlekstörst, Peter Tjajkovskij berättar om sin kamp mot ödet, medan Robert Schumann sprudlar av lycka.
Robert Schumann kämpade med psykisk ohälsa genom livet, men året 1841 var idel ljus. Robert och hans älskade Clara var nygifta. Uppmuntrad av sin genommusikaliska hustru började han komponera i symfonisk skala.
Den sprudlande energiska Symfoni nr 1, Vårsymfonin, mottogs med entusiastiska lovord. Sporrad av framgångarna fortsatte han med ett soligt orkesterverk i tre satser som inleds med en lyrisk och uppsluppen ouvertyr.
Från tungsinne till förälskelse
I tio års tid hade Gustav Mahler den prestigefulla posten som chef för hovoperan i Wien. Han var mycket uppskattad och hans operauppsättningar och orkesterkonserter hyllades både av den kräsna publiken och de stränga kritikerna.
Men arbetet var hårt och tidskrävande och gav inte mycket tid över till det egna komponerandet, så det fick främst ske under sommarledigheten.
I juni 1901 reste Mahler ut på landet för att tillbringa sommarmånaderna i tonsättarstugan vid sjön Maiernigg, Det var en tungsint tonsättare som slog sig ner vid skrivbordet. Han hade hunnit bli 41 år gammal, men ännu inte funnit varaktig kärlek, och nyligen hade han drabbats av ett blödande magsår som nästan tagit hans liv.
Mahler fann att den romantiske poeten Friedrich Rückert hade satt ord på alla de känslor som uppfyllde honom, och han tonsatte fyra dikter av Rückert under sommaren.
På hösten förändrades allt. Mahler träffade den 22-åriga Alma Schindler, och i ett förälskat rus tonsatte han också dikten Liebst du um Schönheit: ”Älskar du för skönhets skull, då ska du inte älska mig. Men älskar du kärleken, ja, älska mig!”
En kamp mot ödet
Peter Tjajkovskijs musik tycks flyta fram med enkel självklarhet, men skapandet var en ständig kamp mot osäkerhet och ångest. När han försökte börja arbeta med den femte symfonin kom han ingen vart, och betvivlade att han någonsin skulle kunna komponera igen.
Det lossnade när han äntligen lyckats skriva ett tema som gestaltade hans själskval och oro, ett tema som representerade en förtvivlad kamp mot ödet: ”Den fatala makt som hindrar människan att nå sitt mål i sökandet efter lyckan.”
Temat hörs direkt i inledningen och återkommer sedan under symfonins gång i olika skepnader, ömsom ljust, ömsom ångestfullt. Och i den triumferande finalen tycks Tjajkovskij gå segrande i kampen mot ödet – åtminstone för den här gången.
