Berlioz, Poulenc och deras verk
En ung, blaserad adelsman flackar rastlöst omkring på jakt efter nöjen, kärlek och sinnesro i den romantiske författaren Lord Byrons Childe Harold’s Pilgrimage (Den unge ädlingen Harolds pilgrimsfärd).
Hector Berlioz kände igen sig i den melankoliske drömmaren, och när virtuosen Niccolò Paganini beställde en konsert där han kunde briljera på sin Stradivariusviola fann Berlioz möjligheten att skriva en symfoni där han låter violan vandra genom klangerna likt den irrande Harold.
EN ÅNGERFULL PAGANINI
Paganini, som tänkt sig en konsert att briljera med, blev besviken när han fick se noterna, och meddelade att han inte tänkte spela en solostämma som mest bestod av pauser.
När Paganini några år senare fick höra Harold en Italie förstod han vilket nyskapande och starkt känslomässigt verk han dömt ut. Efter konserten rusade han upp på scenen och knäböjde inför Berlioz.
FYRA SATSER
Sats 1 Harold aux montagnes
Harold vandrar i Alperna, där han uppfylls av naturens skönhet och längtan av att vara ett med universum.
Sats 2 Marche des pèlerins
Sjungande pilgrimer passerar, och Harold avundas dem den förtröstan som ljuder i hymnen.
Sats 3 Sérénade
En blåsensemble (Piffari) samlas för en nattlig kärleksserenad.
Sats 4 Orgie de brigands
Harold söker sig till ett gäng ligister för en vild kväll.
LA VOIX HUMAINE – DEN MÄNSKLIGA RÖSTEN
En ung kvinna talar i telefon med sin älskade som nyligen avslutat deras förhållande. Samtalet bryts ideligen. Hon anstränger sig för att behålla fattningen, småpratar och försöker påminna honom om lyckligare dagar. Till slut orkar hon inte hålla masken längre, utan berättar att hon försökt ta sitt liv.
Poeten Jean Cocteau skrev dramat La Voix Humaine 1928 då telefonsamtalen kopplades fram manuellt, och felkopplingar och avbrott hörde till vanligheterna. När Poulencs enaktsopera hade premiär 1959 fanns det fortfarande manuella telefonväxlar i Frankrike, och publiken kände mycket väl igen sig i det opålitliga telefonnätet.
Dynamik och dramatik
Francis Poulenc skrev mängder av musik för röst, och gick ständigt med dikter och texter i huvudet. Han ville att sångstämman skulle ligga så nära talet som möjligt och uttrycka känslor på ett trovärdigt sätt. I La Voix Humaine hör vi hur den förtvivlade kvinnans känslor speglas både i hennes röst och i den ständigt skiftande orkestersatsen.
Hennes pratiga, recitativiska fraser ackompanjeras av några få instrument, medan hennes melodiska kärleksförklaringar och ljuva minnesbilder får blomma ut i sensuella orkesterklanger. Dynamiken och dramatiken i orkestern stegras i takt med hennes desperation.