Romeo och Julia
– en urberättelse
Romeo och Julia är den tidigaste av William Shakespeares tragedier och redan under hans livstid var den ett av hans mest populära skådespel. Än idag är den, vid sidan om Hamlet, en av hans mest framförda pjäser.
Alla, även de som inte hört talas om Shakespeare, känner till det unga kärleksparet Romeo och Julia och deras utomordentligt sorgliga öde. Skådespelet står som universell modell för den omöjliga kärleken. Men även om den tragiska kärlekshistorien är fokus i berättelsen är tillståndet i Verona förutsättningen och drivhjulet för tragedin. Pjäsens Verona präglas av en skör maktbalans, brutalitet, nervositet och förvirring.
Shakespeare lånade historien
Tonsättare, författare, filmare, koreografer – många har inspirerats av Romeo och Julia. Men även Shakespeare var inspirerad. Han lånade stoffet och broderade ut det. Grundhistorien hämtade han ur Arthur Brookes bok The tragical Historye of Romeus and Juliet, en gammal italiensk berättelse i versform från 1562. William Painter berättar samma historia i prosaform i Palace of Pleasure från 1567. Shakespeare hade med all säkerhet läst deras böcker. Brooke hämtade sin historia från en fransk version av Pierre Boaistuau från 1559, som i sin tur hämtat stoffet från en italiensk kortroman av Matteo Bandello som kom ut fem år tidigare.
Men det tar inte slut där. Även Bandello hade inspirerats av en tidigare version av tragedin; Giulietta e Romeo av Luigi da Porto, som var baserad på en verklig händelse i Verona där paret dog 1303.
Enligt historiska källor styrdes Verona vid den tiden av den rika familjen Scaligeri. Hertig Scaligeri försökte – utan framgång – stävja hatet mellan släkterna Montecchi och Cappelletti. Dante Alighieri, som befann sig i exil i Verona, beskriver fejddeltagarna och Italiens inre splittring i Den gudomliga komedin. Men berättelsens ursprung kan spåras ännu längre tillbaka i tiden. Den tillhör en lång tradition av romantiska historier som har sina rötter i antiken, till exempel Ovidius Metamorfoser och sagan om Pyramus och Thisbe.
Här hittar man familjer som avskyr varandra, en yngling som begår självmord när han tror att hans älskade är död, varefter hon sticker kniven i sig. (Det är för övrigt denna tragedi som de teaterspelande hantverkarna spelar upp i slutet av En midsommarnattsdröm.)
I den grekiske författaren Xenofon från Efesos roman Efesiska berättelser, skriven på 100-talet, finns ytterligare en ingrediens vi känner igen från Romeo och Julia: giftblandningen som ger en dödsliknande sömn.
Text: Catarina Ek