Majorskan i kulisserna
Rekvisitören Marie Wenander
År 1977, endast 21 år gammal och alldeles ny i Malmö, satt konstnärssjälen Marie Wenander på en bar och kunde inte låta bli att höra konversationen från bordet bredvid. De talade om teater, vilket väckte hennes nyfikenhet. Hon presenterade sig och blev bjuden att slå sig ner. Det visade sig vara den dåvarande chefen för Malmö Stadsteater, Rolf Rembe, och några av hans medarbetare hon just gjort sällskap.
Självporträtt
Marie hade kommit till Malmö från Borås via Göteborgs målarskola och Capellagården på Öland för att nu gå på Forums konstskola. Hon förklarade att hon var mycket intresserad av teater och att rekvisitör var den roll hon såg sitt framtida jag i. Detta visade sig bli startskottet på en lång karriär bakom scenen.
Redan nästkommande måndag infann hon sig på Stadsteatern för att provjobba. Uppenbarligen hade hon det som krävdes, för ett kort tag senare fick hon anställning som rekvisitör.
FRANSYSKAN
Den första produktion Marie själv hade ansvar för var Pappersblommor, en samproduktion med Lunds Stadsteater som spelades på Intiman och sedan åkte ut på turné. På teatern i Kristianstad blev hon satt att lära upp en fransk tjej som skulle jobba som påklädare. Trots att de inte förstod varandras språk gick det bra.
När föreställningen var över, och alltihop nermonterat och nerpackat, kom Marie ut sist till turnébussarna samtidigt med fransyskan, som tog tag om hennes kinder. I stället för den sedvanliga franska kindpussen blev det en kyss på munnen! Plötsligt tändes bussarnas lyktor och lyste upp scenen som nu utspelade sig och alla började applådera. Det var så Marie träffade sin första flickvän i Skåne.
Väl tillbaka i vardagen tyckte Marie att det var trist att flickvännen bara skulle sitta och vänta på att hon kom hem från jobbet på teatern om kvällarna, så hon satte en penna i handen på henne och uppmanade henne att teckna.
Då fransyskan inte kunde få arbets- och uppehållstillstånd i Sverige, och då de som samkönat par inte kunde gifta sig, tog förhållandet så småningom slut. Men det gjorde inte fransyskans tecknande – nu för tiden lever hon på det i Frankrike. Som Marie säger: ”Det blev ett kreativt möte både här och där, haha”.
MACHOKULTUR
Marie berättar att det på den tiden fanns en machokultur, utövad som ett slags maktmedel, på Stadsteatern (numer uppdelat i Malmö Opera och Malmö Stadsteater). Att vara gay var ingenting man skyltade med. Det var något mer accepterat för en man, men som lesbisk fick man leva i det allra tystaste. Genom alla sina år kan Marie endast räkna upp sju homosexuella eller bisexuella kvinnor på teatern. Många åkte över till det mer toleranta Köpenhamn för att hitta ett lite mer tillåtande sammanhang för en stund: ”Fast klockan 01.45 var det många som blev lesbiska!” säger Marie roat.
Marie har dock alltid stått upp för vem hon är, och några till med henne. Det fanns till exempel en manlig medarbetare, som jobbade med herrarnas kostymer. (På den tiden var det bara kvinnor som klädde kvinnor, män klädde män, kvinnor sydde damkostymer, och män sydde herrkostymer.) Han var en man som gjorde intryck.
Han var mycket originell, visste allt om teater och var alltid mycket elegant, proper och perfekt. Han hade enorm status och bar upp sitt hårnät med grace. Så var det dock inte för alla som var öppet gay. Som exempel berättar Marie om en manlig kollega som var öppen med sin sexuella identitet och under ett halvår, till skillnad från övriga, blev schemalagd varje helg.
FANNS SÄKERT FLER
Marie menar att det säkert fanns någon homosexuell i alla teaterns yrkesgrupper, men då det kunde kosta på att vara öppen med det, var det många som helt enkelt höll det för sig själva. Marie var, för egen del, alltid öppen med vem hon var och upplevde inte att hon särbehandlades på grund av vem hon valde att älska.
Under andra halvan av 90-talet upplevde Marie att machokulturen på teatern så sakteliga började luckras upp. Hennes bild är att den dåvarande teaterchefen Staffan Valdemar Holm visade all personal och alla yrkesroller respekt. Han gav folk en ärlig chans.
En tradition på teatern var att homosexuella män fick ett smeknamn av kvinnlig karaktär. Ibland var det så man tilltalade dem, i andra fall användes smeknamnet bara när man talade om dem. Detta var alltså endast praxis för männen, men på väg ut från en fest hörde Marie hur de andra pratade om henne som ‘Majorskan’. Detta tog hon som en komplimang!
En sak Marie krävde, och fick igenom i sitt kontrakt, var att vara ledig den 8 mars varje år. ”Då har jag viktigare saker för mig” säger hon med bestämd stämma, och syftar så klart på Internationella kvinnodagen. En dag för att uppmärksamma ojämlikhet mellan könen och den kamp som kvinnor än dag utkämpar för lika rättigheters skull.
© Foto Viveca Ohlsson
GIFT SEDAN MÅNGA ÅR
Sedan många år är Marie gift med sin fru Eva, som hon träffade 1983 på en feministisk kursgård i Dalarna. Eva var en av initiativtagarna till Regnbågsfestivalen – nu Malmö Pride. Marie, som redan i mitten av 80-talet initierade Malmö Stadsteaters Konstklubb (som då hade fler närvarande än företagets vårfester) ordnade, på begäran, konstutställning i sammanhanget.
När paret förlovade sig 1985 och ville förkunna detta med en annons i tidningen, avslogs det på grund av deras samkönade relation. De samlade då några av sina lesbiska vänner och begav sig helt sonika till tidningsredaktionen för att ta ett snack med chefredaktören. Det visade sig ha verkan och snart kunde de skåda annonsen i tryck.
2012 drabbades Marie av en hjärntumör som, efter en åtta timmar lång operation, gjorde henne förlamad i halva kroppen. I nio månader satt hon i rullstol, men genomgick rehabilitering och går sedan dess med den käpp som numera, tillsammans med hennes vita skjorta, väst, kavaj och halssmycken, är något av ett signum.
SÄG HUR HAR DU DET MED KÄRLEKEN IDAG?
När hon så äntligen kom tillbaka till Operan efter rehabiliteringen och för första gången gick över den tomma scenen hörde hon plötsligt hur scentekniker från tågvind till orkesterdike började sjunga Säg, hur har du det med kärleken idag? Älskar du mig ännu? Något de brukade sjunga för henne när hon flera år tidigare hade arbetat på stora scenen. (Innan sjukskrivningen hade hon nämligen arbetat på Hipp i många år).
Tänk att få uppleva sådan värme! Efter ca 450 teaterproduktioner valde Marie att skola om sig, och parallellt med konstnärskapet driver hon sedan flera år tillbaka ett företag på Österlen som restaurerar möbler. 36 år gav hon Malmö Opera, eller Malmö stadsteater som det hette då, och det är något visst i hennes blick när hon berättar om det. Det är tydligt att det var väl investerade år för henne.
Foto: privat