Sockerfen, Andy Warhol och det förtrollande soundet
Den största kändisen i Pjotr Tjajkovskijs balett Nötknäpparen är inte flickan Clara, inte heller den lömske Muskungen eller ens den människoformade Nötknäpparen själv – utan Sockerfen (ibland kallad Karamellfen).
I originalversionen av berättelsen från 1892 är hon ställföreträdande regent i Sötsakslandet, som barnen kommer till i andra akten. I Tivolis version, som vi sätter upp på Malmö Opera, finns hon dock inte med, utan hennes berömda solo i slutet av föreställningen dansas istället av den fantastiska guldballerinan från Claras speldosa. Men eftersom historien bakom fen är spännande, och för att musiken som skrivits för henne är så oemotståndlig, är det ändå på sin plats att skriva några ord om henne nu när Nötknäpparen står på repertoaren.
Sugar Plum Fairy
På ryska heter hon Фея Драже, ”Feja Drazje”, dvs Dragé-fen. Hennes franska namn är Fée Dragée och på tyska benämns hon Die Zuckerfee. Men det är under sitt engelska namn som hon har fått mest berömmelse: Sugar Plum Fairy.
En del kanske känner igen det som namnet på ett rockband från Borlänge, bildat 1998, upplöst 2013. Andra känner igen det från Lou Reeds klassiska låt Walk on the Wild Side från 1972. Varje vers handlar om en person ur den inre kretsen kring konstnären Andy Warhol och hans ateljé The Factory i New York. De som besjungs är ”Holly” Woodlawn, ”Candy” Darling, ”Little Joe”, (skådespelaren och modellen Joe Dallesandro), ”Jackie” Curtis och så den mystiska ”Sugar Plum Fairy”.
Walk on the Wild Side, en av Lou Reeds största låtar. Foto: Dustin Pittman
"Sugar Plum Fairy came and hit the streets
Looking for soul food and a place to eat
Went to the Apollo, you should've seen him go, go, go
They said, "Hey sugar, take a walk on the wild side"
I said, "Hey babe, take a walk on the wild side"
Personen som står i centrum här är Joe Campbell, som spelade en roll i Warhols homoerotiska skandalfilm My Hustler 1965. Hans rollfigur hade smeknamnet Sugar Plum Fairy och Lou Reed höll fast vid det i sin låttext. Joe Campbell är annars mest känd för att ha haft ett förhållande med Harvey Milk innan han blev känd lokalpolitiker i Kalifornien. Han avled 2005, 68 år gammal.
Vad är det då som får rockmusiker från Borlänge och det popkonstnärliga avantgardet i New York att fastna för en kanderad sagofigur i en familjebalett från 1892?
I fallet med rockbandet snappade de upp namnet via en John Lennon-låt. När det gäller Andy Warhol kan man tänka sig att det främst var gayvibbarna kring ordet ”Fairy” som lockade – dessutom med en extra krydda av överdåd, camp och glamour genom förledet ”Sugar Plum”. Effekten förstärks ytterligare genom Tjajkovskijs tragiska figur. Genom sitt katastrofala konvenansäktenskap med en före detta elev och sin illa dolda homosexualitet, är han just den typen av tragisk primadonnatyp som gayvärlden ofta har satt på piedestal.
Sockerfens sagolika solo
Men det är inte bara Sockerfens engelska namn som har skapat magnetismen kring henne. Den huvudsakliga magin kommer ur musiken som hon förknippas med. Hennes berömda solo är lika himmelskt och sagolikt som gäckande och undflyende. I Disneys Fantasia från 1940 ackompanjerar musiken älvor som strör dagg i spindlarnas nät. Och när Basil Fawlty ska dupera sin hustru Sybil i den brittiska tv-klassikern Pang i bygget, sätter han igång sin kassettbandspelare med musiken för att skapa en surrealistisk, drömlik atmosfär. Hon låter sig dock inte förtrollas. (Säsong 1, avsnitt 2: The Builders.)
Hemligheten bakom detta märkliga sound är instrumentet det framförs på, celesta. Det uppfanns 1886 av den franske instrumentbyggaren Auguste Mustel (1842-1919) och låter som ett glockenspiel, fast betydligt mjukare. På franska heter det ”celeste”, som betyder just ”himmelsk”.
Tjajkovskij bad sin förläggare att beställa det nyuppfunna instrumentet från Paris i hemlighet, för att inte hans tonsättarkollegor Nikolaj Rimskij-Korsakov och Aleksandr Glazunov skulle få nys om det och använda det före honom. Hemlighetsmakeriet lyckades, och Tjajkovskij introducerade instrumentet i Ryssland genom sin opera Vojvoden 1891. Året efter hade Nötknäpparen premiär.
Guldballerinan som dansar till musiken som ursprungligen skrevs för sockerfen.
Foto: Henrik Stenberg
Ballerinan i speldosan
I Tivolis version av baletten dansas alltså inte solot av Sockerfen, utan av en ballerina i en speldosa. Det är en perfekt användning av musiken. För det första för att den har använts i hundratusentals speldosor sedan den skrevs. För det andra för att speldosan är den perfekta symbolen för nostalgin kring barndomen, som både ursprungsbaletten och Tivolis version handlar om. Speldosans förmåga att framkalla minnen står för övrigt i centrum även i musikalen Anastasia, som spelades på Malmö Opera i höstas.
När publiken på Mariinskijteatern i Sankt Petersburg upplevde Nötknäpparen för första gången den 18 december 1892, fick de med Sockerfens dans höra musik som de inte visste var möjlig. Sedan dess har hon tåspetsdansat genom 1900-talet och strött sin magi i de mest oväntade sammanhang. Den publik som nu tar plats på Malmö Opera 130 år senare har garanterat hört musiken tidigare – men inte bara den. De olika styckena ur Nötknäpparen har använts i otaliga filmer, på cirkus, i dataspel, som ringsignaler och tv-vinjetter på ett sätt som gör att även den som aldrig har hört talas om baletten eller Tjajkovskij, kommer att känna sig som hemma.
TEXT: Tor Billgren, dramaturgassistent, Malmö Opera