Wien 1900
Kring sekelskiftet 1900 vaknade det stora intresset för människans psyke och undermedvetna drifter, och Fredagskonserten den 9 februari bjuder på djuplodande själsliga utforskningar i Siegmund Freuds anda. Richard Strauss porträtterar kvinnotjusaren don Juan, Alexander von Zemlinsky skildrar ett dramatiskt triangeldrama och Gustav Mahler vänder sig inåt, och utgjuter sin kärlek till hustrun Alma i den ofullbordade tionde symfonin.
Enligt legenden är don Juan en notorisk kvinnokarl, en elegant vivör som ägnar sig åt att manipulera och förföra kvinnor utan urskillning. Men den charmör som fångar den unge Richard Strauss är diktaren Nikolaus Lenaus don Juan, en rastlös idealist som söker mer än ögonblickets njutning.
Han kastar sig mellan baronessor, pigor och prinsessor i en obändig längtan efter att finna en kvinna som förkroppsligar kvinnligheten, för att hos henne, och endast henne, kunna njuta av alla världens kvinnor.
Strauss presenterar den på ytan självsäkre don Juan med ett pampigt, brusande tema, och så får vi följa med i några heta och ömma kärleksmöten. Men don Juan finner inte den perfekta kvinnan, och till sist övermannas han av en avsky för sig själv.
När en av de många fiender han skaffat sig utmanar honom på duell väljer don Juan att låta sig dödas, och till sist hör vi hur hans livsandar rinner bort.
Richard Strauss var 24 år gammal när han skrev sin tondikt, som blev en omedelbar succé och hans stora genombrott.
Den nionde symfonins förbannelse
Gustav Mahler plågades ständigt av oro. Han tänkte ständigt på döden, han oroade sig för vad han åt, för att hans unga vackra fru Alma skulle lämna honom, och för att ”den nionde symfonins förbannelse” skulle drabba honom, och att han skulle dö efter sin nia, precis som Beethoven, Schubert och Dvorak.
I ett försök att lura ödet kallade han symfonin som han skrev efter den åttonde istället för Das Lied von der Erde. När han nu trodde att han var på den säkra sidan, komponerade han sin nia.
När han hade påbörjat arbetet med Symfoni nr 10 fick han veta att hustrun Alma hade inlett ett förhållande med arkitekten Walter Gropius. Mahler fortsatte lidelsefullt arbetet med symfonin, och fyllde partituret med kärleksförklaringar till Alma: ”Att leva för dig! Att dö för dig! Almschi!” Han besökte även Sigmund Freud för att få hjälp genom krisen.
Mahler hade bara komponerat den första satsen när han dog, 50 år gammal. Han efterlämnade skisser till ytterligare fyra satser, och symfonin kompletterades sedermera av andra tonsättare, men i denna framförs bara det adagio som Mahler fullbordade själv, hans sista utrop av passion och förtvivlan i hans egen orkestrering.
Olycklig kärlek
Tonsättaren Alexander von Zemlinsky lärde känna Alma Schindler innan hon blev fru Mahler, och blev djupt förälskad. Alma var rikt musikaliskt begåvad och sökte sig till Zemlinsky som hade rykte om sig som en av tidens främsta tonsättare. Han var hennes kompositionslärare och älskare tills hon lämnade honom för att gifta sig med Gustav Mahler.
Den förkrossade Zemlinsky bearbetade sin olyckliga kärlek i flera expressiva, raffinerade verk. Enaktsoperan En florentisk tragedi bygger på en pjäs av Oscar Wilde och är ett skruvat kammarspel om kärlek, svek och åtrå i yppig senromantisk stil.
Handling: Den förmögne köpmannen Simone kommer hem tidigare än väntat och finner sin hustru Bianca i armarna på en annan man, Guido. Simone låtsas inte förstå att han kommit på dem i ett kärleksmöte, utan behandlar Guido som en viktig kund. Han visar sina flotta tyger och bjuder in gästen på middag, under vilken han driver med både hustrun och älskaren med ironiska insinuationer.
Simone utmanar så småningom Guido på en lekfull duell, som utvecklar sig till blodigt allvar. Simone dödar sin rival, varvid hans hustru kastar sig passionerat om halsen på sin make med orden ”Jag visste inte att du var så stark.”
Text: Boel Adler
