"Alla vet att det slutar i katastrof"

Samtal med regissören Amy Lane

Operans dramaturgassistent Tor Billgren, fick ett samtal med regissören Amy Lane som är aktuell med operan Roméo & Juliette.

Shakespeares pjäs utspelar sig för mer än 500 år sedan och kretsar kring en konflikt mellan två adelsfamiljer i Verona, Italien. Du har flyttat handlingen i tid och rum till New York, nyårsafton 1889. Hur hittade du fram till det sammanhanget?
– Partituret! Gounods musik är så filmisk! New York ropade på mig. Berättelsen sprudlar av storstad och New York är en enastående kulturell huvudstad, en fantastisk mix av kärlek och liv. Även stadens enorma mått lockade mig. Det är en plats där vilken dröm som helst kan bli uppfylld. Jag tänkte mig att det är där Romeo och Julia kan våga drömma riktigt stort och bryta sig loss från sina förutbestämda roller.

Vad handlar striden mellan familjerna Capulet och Montague om i den här versionen?
– Det var det första som jag och Emma Ryott, som skapat scenografin och kostymerna, försökte reda ut när vi började arbeta med föreställningen. När man ger sig i kast med en berättelse som är så klassisk som Romeo och Julia måste man backa undan från allt man tror sig veta om verket. Vi kom fram till att konflikten i vår uppsättning skulle stå mellan två migrantfamiljer från Italien, och handla om kultur och pengar. Familjen Capulet har bott i staden länge och byggt upp ett nöjesimperium med restauranger, barer och klubbar, även av det ljusskygga slaget. Familjen Montague har flyttat till New York mer nyligen, sexton år innan vår handling börjar. De har slagit sig ner nära Capulets territorium och börjat investera i stadens bankväsende och industri, men på ett mer öppet och positivt sätt. Capulet ser dem som utbölingar och rivaliteten handlar om vem som har mest makt och inflytande.

Och vilka är Romeo och Julia?
– Julia Capulet är en mycket försigkommen och smart flicka, men hennes far har redan planerat hennes liv och står i begrepp att gifta bort henne. På festen i början av föreställningen firas hennes sextonårsdag, som också innebär hennes debut i societeten. Det är nyårsafton, en dag för hopp, löften och framtidstro. Romeo Montague kommer till festen av en slump, han är förstås inte bjuden. Men så råkar de få syn på varandra och sen vet vi ju hur det går. Det är som Titanic, alla vet att det slutar i katastrof. Just därför går det inte att inleda berättelsen i mörker, utan början måste vara full av liv och fyrverkerier.

Du och ditt team har velat skapa en filmisk uppsättning och ni har också hämtat en del inspiration och referenser från filmens värld. Kan du utveckla det?
– Ja, vi har tittat närmare på främst tre filmer. Den första är The Greatest Showman, där Hugh Jackman spelar direktör för en sprudlande och fantasifull cirkus. Vår Capulet är en sådan showman. Han älskar att bestämma och får alltid sin vilja igenom, ända tills Julia bestämmer sig för att gå sin egen väg. Den handlar också om människor som inte riktigt passar in i den här världen. Den andra filmen är Martin Scorseses Gangs of New York, som skildrar en våldsam kamp om territorium i mitten av 1800-talet. Den tredje är Baz Luhrmanns Romeo + Juliet, en ikonisk film som det är svårt att inte ta intryck av i det här sammanhanget.

Hur förhåller sig Gounods musik till berättelsen?
– Det finns en enorm rörelse i musiken som för handlingen framåt. På väl valda ställen stannar han upp och låter publiken reflektera över vad som just har hänt. Som när Julia plötsligt inser att hon har fallit för just Romeo, C’était Romeo. Gounod skapar här ett mycket märkligt tillstånd, där allt liksom svävar i rymden. Ett annat viktigt ställe är när Romeos unge impulsive vän Stefano provocerar Capuletfamiljen i tredje akten, med arian Que fais-tu, blanche tourterelle? (Vad gör du, vita duva?). Detta är helt avgörande för berättelsens utgång. I det ögonblicket förändras världen för alltid.

/Tor Billgren

Till föreställningen Roméo & Juliette