Birgitta Trotzig

Författare och akademiledamot, 1929-2011

Av Åsa Mälhammar

”Utgångspunkten är
nästan alltid en bild.”

Så beskriver Birgitta Trotzig tidigt sitt skapande. Det är ett kreativt flöde mellan språket, bilder och starka symboler hämtade från bland annat kristen tradition, eller symboler som hon själv etablerar i sina fiktiva rum.

Birgitta Trotzig räknas till den första generationen kvinnliga modernister, en rad nordiska författare som debuterade på 1950- och 60-talet. Bland dem finns Sara Lidman, Inger Christensen och Sonja Åkesson.

Trotzig har kallat sig autodidakt och hänvisar till poeten Artur Lundkvist som sitt ”verkliga universitet”. Hon träffade Lundkvist, en av de främsta svenska modernisterna, redan som skolflicka och fick genom långvarig brevväxling med honom en introduktion i världslitteraturen. Och Lundkvist blev framför allt en initierad guide till den litterära modernismens frontlinjer.

I den modernistiska hållningen ingår ofta en språkskepticism, en misstro mot språkets förmåga att återge verkligheten, att förmedla tankar, känslor, stämningar och mening över huvud taget. Prosalyriken blir den grundform som Trotzig väljer för att klä av det konventionella språket, aktivera det och på så sätt komma förbi representationsproblemet.

De kvinnliga modernisterna införlivade den kvinnliga författarens främlingskap, lyfte gärna fram kvinnlig tematik, kroppslighet och specifikt kvinnliga erfarenheter såsom barnafödandet, eller födelsemysteriet som det snarare blir i Trotzigs religiösa kontext. En kritiker har uttryckt det som att Trotzig var besatt av livets poler, att hennes verk handlar om

”liv och död och
gatloppet däremellan.”

Man kan säga att Birgitta Trotzig skriver suggestiva, mörka sagor som inte väjer för någonting men emellanåt också låter nåd glimma till. Hennes verk är kanske inte lättillgängliga, men lämnar få läsare oberörda. Romanerna har fokus på de mest utsatta, i de mest livsfientliga miljöer och inte sällan i historiska orostider. På dessa ordlösa, mänskliga nollpunkter kan livets minsta låga urskiljas, skillnaden mellan livslågan och ett icke-liv, livets kärna.

Som ett därmed sammanhängande psykologiskt motiv har Trotzigs uttolkare sett jagets begär efter Den Andre. För systrarna i På andra sidan havet är det exempelvis en starkt manande kraft att försöka finna och åter uppgå i varandras symbiotiska ”jag-du” från barndomen.

Birgitta Trotzig ordmålar med jord, blod, kött, lera, dy, kyla och den speciella hetta som stiger ur skam och avund. Leran hyser hon ett särskilt hat till: överallt i hennes litterära landskap finns den, suger fast, kyler och smutsar ned. Men leran är också en tillståndsform av jord, det som ger föda och nytt liv. Ofta låter Trotzig naturen smälta ihop med den kvinnliga kroppen och bli till kvinnliga landskap:

”Åkerns hud spände sig mörk under de dragande höstmolnen,
under de dykande skrikande måsflockarna.”

Så heter det till exempel i romanen Dykungens dotter: naturen förmänskligas, samtidigt som kroppen – den gravida kvinnokroppen – främmandegörs. Hjältinnan Mojan upplever hur den spända bukens inre ”månhav” rymmer något som andas ”i sin egen bana därinne i mörkret”.

Genom anknytningen till kristna litterära traditioner får Birgitta Trotzigs ett förhöjt sätt att skriva om det traditionellt ”låga”, om jordnära, kroppsliga och basala ting. Berättelserna framstår som arkaiskt-mytiskt allmängiltiga. I De utsatta 1957 gör Trotzig även upp med sekler av kristen misogyni. Berättelsen handlar om prästen Isak Graa i en skånsk by sent 1600-tal. Först när ödet brutit Isak, nött ned honom inpå bara benet, får han förstånd att se och uppskatta sin dotter. Här är Birgitta Trotzig hårdare än alla hårdkokta deckare tillsammans.

Skåne som litterär spelplats

Flera av Trotzigs kvinnliga generationskollegor räknas som provinsialister, hon själv liksom Sara Lidman i norr, med berättelser färgade av de hembygder och landskap de var förtrogna med. Östra Skåne var Birgitta Trotzigs landskap.

Hennes naturskildringar har fått erkännande som mycket känsliga för det skånska naturens särart, särskilt vid kusten. Sådana passager finns i Sveket 1966, med den lilla byn Tosteberga vid Hanöbukten som spelplats. Annars har Trotzig inte nålat fast många specifika platser i sina verk, men några skånska orter och områden finns att notera.

Hanöbukten. Foto: Markus Leitloff / Wikimedia Commons

Dykungens dotter utspelar sig i Kristianstad från och med 1920-talet. Landskapet runtomkring är vattensjukt med sjöar, sankmark och träsk. Men urbaniseringen pågår och skapar ett nytt proletariat av utfattiga arbetare mitt i staden, däribland centralgestalten Mojan. Även i andra berättelser refererar Trotzig till denna gamla regementsstad och det är ingen vacker bild som ges. Hon lämnade själv Kristianstad så snart hon var gammal nog.

Vattenriket, Kristianstad. Foto: L.G.foto / Wikimedia Commons

En berättelse från kusten från 1961 utspelar sig Åhus med omnejd under senmedeltiden, när det ännu var danskt styre. Hårda och trängda livsvillkor på land kontrasteras mot det vida fria havet strax utanför. Det verket tillägnade Trotzig för övrigt den tysk-svenska diktaren Nelly Sachs, en vän och författarkollega som hon kände stor själsfrändskap med.

Åhus. Foto: David Castor / Wikimedia Commons

Den mångåriga hemstaden Lund har inte nämnvärt kommit på pränt, men mentalsjukhuset Sankt Lars och dess sjukhuspark har diktats in i romanen Sjukdomen 1972. Staden återkommer även i prosadiktsamlingen Anima 1982, med motiv och inspiration från konstnären Carl Fredrik Hill som var intagen på Sankt Lars och bland annat målade av Stadsparkens träd.

St. Lars sjukhus. Foto: Peter Sondhauss / Wikimedia Commons

I sagosamlingen Kejsarens tid 1975 förekommer en anonym stad med en anmärkningsvärd skulptur. Av beskrivningen framgår att det måste röra sig om Axel Ebbes skulptur ”Arbetets ära” på Möllevångstorget i Malmö.

Skulpturen Arbetets ära. Foto: Johan Jönsson / Wikimedia Commons