Malmö – operetternas huvudstad

I samband med att En kväll med Thalia sätts upp på Malmö Opera funderar Lazze Walldov, erkänd operakännare tillika operettfantast, över varför operetterna spelats allt mindre genom åren. 

Vad hände med operetten? Och vad hände i Malmö, en gång i tiden kallad ”operetternas huvudstad”? 

Visst, Läderlappen har hängt med non-stop på minst halva jordklotet sedan 1874, Glada änkan likaså sedan 1905, men dessa mästerverk är operettdödens enda stora undantag. Av de övriga cirka hundratalet högst spelbara opus lyser de allra flesta med sin frånvaro. Varför? 

Läderlappen på Malmö Stadsteater, 1959.

MUSIKALERNAS INTÅG 

Ett rimligt svar är att musikalen gradvis började ta över allt rampljus med start på det sena 50-talet. Men varför kunde inte dessa två genrer leva sida vid sida som goda kollegor?  

Kanske var det rentav så att operetterna efterhand började produceras slentrianmässigt och lite slarvigt? Tog västvärldens teaterhus för givet att publikens lojalitet aldrig skulle svika när orkestreringar ”moderniserades”, dramaturgi banaliserades och vokalt krävande roller tilldelades ej klassiskt skolade stämband?  

Vad många inte känner till idag, är att operettgenren ända sedan kickstarten i Frankrike på 1850-talet innehöll massor av social satir, humanistiskt engagemang, smart humor och mycket sex.  

De första musikalerna tillkom redan ett decennium senare, men dessa började inte använda samma kryddiga ingredienser förrän den stora depressionen runt 1930. Något som kan liknas vid socialrealism kunde beskådas först med Teaterbåten 1927. I och med detta legendariska verks premiärkväll den 27 december föddes den dramaturgiskt intelligenta och genuint engagerande musikalen. 

Till vänster: Affisch för La Princesse des Flirts, i Paris 1906.
Till höger: Affisch för Boule de Deige i Paris 1871.

MALMÖS FÖRSTA OPERETT 

Åter till Malmö. År 1858 kunde Malmöbor och andra skåningar bevittna sin första operett på Malmö Teater på Gustav Adolfs torg. Det var Offenbachs enaktare En sömnlös natt.  

Mottagandet lär ha varit gott, och snart invaderades huset av till 95% importerade operetter, sammanlagt runt 110 olika verk innan verksamheten lades ner 1938. Inte undra på att Malmö redan under denna epok började kallas ”operetternas svenska huvudstad”. 

HIPPODROMEN 

1899 erhöll Malmö ännu ett fint teaterhus, Hippodromen. Till en början var denna ämnad främst för cirkus och annan icke-scenisk underhållning. Men snart insåg ägarna att operetter gav kassaklirr.  

Riktigt bra konstnärlig styrning på uppsättningarna blev det däremot nog först när allkonstnären Oscar Winge tog över ledningen 1922, vilket även innebar förväntat ansvar som husregissör och flitigt använd skådespelare. Men när det nuvarande praktbygget på Fersens väg invigdes 1944 hade Winge redan lockats över dit som lyrikchef, ett jobb han behöll till sin död 1951. 

Hipp höll tappert i gång som hårt kämpande konkurrent, men det nya huset erövrade snabbt den stora publikens gunst, så Hipp överläts till en frikyrka 1950.  

Innan Hipp gick i graven som teater, lyckades de olika teaterdirektörerna sammanlagt presentera Malmö-premiärer på cirka 140 operetter plus massor av favoriter som tidigare spelats på Malmö Teater. Ja, faktiskt även en handfull musikaler. 

Oscar Winge som Gustav Vasa.

ARVET EFTER HIPP 

Listan över de spelade verken i dessa två hus är formidabel. De tysk-österrikiska och franska operetterna dominerade helt. Ett knappt dussintal importerades från England medan ynka tre hade hämtats hit från USA.  

Det blev inte några märkbara förändringar i repertoarens geografiska härkomst när Stadsteatern – nuvarande Malmö Opera – hade slagit upp sina dörrar. Men Winge såg till att ”arvet” från Hipp levde vidare, om inte med fullt samma styrka.  

På Storan skulle det ju även spelas mycket taldramatik, balett, opera och – med start 1948 – musikal. Först på plats var Rodgers & Hammersteins Oklahoma!, men denna och alla efterföljande musikaler benämndes emellertid som operetter fram till slutet av 50-talet. 

Men visst gavs det gott om plats för de gamla favoriterna av Offenbach, Strauss, Lehár, Kálmán, samt ett dussintal andra mästerliga kompositörer. För det mesta tändes den röda lampan ute på piazzan.  

Oklahoma! 1948 på Malmö Stadsteater (nuvarande Malmö Opera).

DE OPERETTRIKA ÅREN 

Som den absoluta höjdpunkten under de verkligt operettrika åren på Storan räknas tveklöst Ingmar Bergmans iscensättning av Glada änkan 1954.  

Och gästartister som Max Hansen, Isa Quensel, Einar Beyron, Ulla Sallert, Per Grundén och Gaby Stenberg förgyllde husets tilja i många år, medan den egna ensemblen innehöll sångstjärnor som, inte minst, Nils Bäckström, Maj Lindström, Lars Ekman, Monica Olsson och Ing-Britt Stiber.  

Operettkonsten har i dagens värld ett ganska skamfilat rykte. Det går inte att förneka. Och tveklöst måste vi konstatera att det varit ytterst glest med uppsättningar på Malmös stora scen de senaste fyra decennierna.  

Glada änkan 1954 på Malmö Stadsteater (nuvarande Malmö Opera).

RENÄSSANS FÖR OPERETTKONSTEN 

En positiv ljusning skedde dock när vi i början av 2020 serverades Offenbachs Orfeus i underjorden, men den mördades tyvärr i förtid av covid-19. 

Här behövs nya krafttag. En stark vind med friskt syre märks idag inte minst på Komische Oper i Berlin där den konstnärlige chefen och regissören Barrie Kosky håller på att återuppliva operetten till dess forna glans och sting.  

Han har nu i flera säsonger, med enorm framgång, plockat fram många bortglömda och ignorerade verk ur garderoberna, och gett dem de fräscha, fräcka, roliga och musikaliskt respektfulla uppsättningar de förtjänar.  

Vi kan kanske rentav betrakta detta som en efterlängtad början på en rejäl renässans för operettkonsten som förhoppningsvis snart kommer att spridas långt utanför Tysklands gränser. Kanske hittar den även snart till lilla Malmö.  

Lazze Walldov