Catharina Backman

Catharina Backman är kompositör och har tonsatt På andra sidan havet. 

Vad tänkte du när du läste historien första gången?

Att det här gäller mig. Jag hade precis läst en bok som hette Den stora skrivboken av en ungersk författare som hetta Agota Kristof. Den tog mig på sängen. Den handlar om två tvillingbrorsor som också skiljs åt av krig. Det är en fundamental förlust, något förändras för alltid. Jag var helt golvad av den. Sedan kom den här operaidén med Birgitta Trotzigs saga som har samma tematik. Det kunde inte varit en bättre grej för mig att börja jobba med. 

Jag älskar att skriva opera

Jag älskar att skriva opera. Att få skriva ett stycke musik som är långt, att få använda en symfoniorkester med alla klanger och färger man kan locka fram - det är som att musiken blir en roman istället för en kort novell. I en opera har man möjlighet att jobba med olika stilar, olika känslor, olika stämningar. Man kan skildra saker i musiken - naturen, hur folk är, en massa saker som kanske inte direkt är toner och noter. Man kan göra om tankar och känslor till ett musikaliskt uttryck. Det gillar jag, att omvandla saker till musik som kanske inte är musik från början.

Hur illustrerar man förlust musikaliskt?

Jag tror du skulle få olika svar från olika kompositörer. Det beror också på i vilket skede i förlusten det är. Först blir pappan tvångsrekryterad, sedan blir systern bortadopterad. Det händer plötsligt, yxan hugger till. Efteråt går det aldrig att glömma, det maler.

Det som mal har jag tänkt som en upprepning, det händer inte så jättemycket. Man hör kanske en harpa som plinkar lite håglöst i bakgrunden. Sedan kommer en piccolaflöjt som ligger och hackar, som skildrar det som vill spränga ut men som måste hållas tillbaka. En bastrumma som ligger och mullrar och så någon som sjunger på det. Det blir olika lager av känslor och undertexter och varje känsla och undertext har ett lager i musiken. 

Catharina Backman har tonsatt "På andra sidan havet".

Var det något som var extra svårt?

En fråga som jag ställde mig är: Hur skildrar man lycka? Innan allt det hemska var de en familj. Tjejerna gillade varandra, föräldrarna gillade varandra och sina tjejer. Jag tycker det kan vara svårt att skildra något som är bra, utan att det blir banalt. Men samtidigt kan man ju inte skildra en massa ångest, om man inte har något att ställa det mot. Det har jag försökt göra, och det ska bli spännande att se om det funkar. 

Hur tänkte du?

Jag tänkte på min egen familj, på mina brorsor. När vi var små höll vi jättemycket på med ord, vi vred och vände på dem. Jag har låtit den här familjen göra detsamma. Det är något som bubblar lite, lite musikaliska infall utan att de direkt sjunger vackra låtar till varandra. En liten bild av vissa delar av min barndom, så som jag minns att det var när det var kul. 

Varifrån kommer dina musikaliska influenser?

All musik som jag hört och tyckt om har påverkat mig, från när min pappa satt och klinkade Bach på pianot när han kom hem från jobbet på kvällen, mamma som spelade Maria Callas, jazzlinjen på Skurups folkhögskola - allt finns med. Klassiskt och jazz, folkmusik, hårdrock.

Är det mycket hårdrock i På andra sidan havet?

Inte så mycket Led Zeppelin, nej. De fanns med i Porträttet, den första operan Maria Sundqvist och jag gjorde tillsammans år 2000, en barnopera till invigningen av Öresundsbron. Men jag tror man kanske kommer höra lite jazz, lite folkmusik, lite världsmusikinfluenser. Men annars är det Puccini. Jag tycker mycket om Puccini och är hedrad över att få dela kvällen med honom. Jag tycker han skriver så vacker musik. 

Ja, hur känns det att dela kväll med en av operavärldens absolut största. Har du prestationsångest?

Det är hedrande. Det är kul att det är just Puccini, han kan bygga upp musiken mot sköna höjdpunkter, jag dras med i känslorna. Då ryser jag ofta. Sedan är han sentimental och jag gillar det, för jag är sentimental själv.

När du skriver, har du en tänkt mottagare i huvudet?

Jag hoppar nog ganska mycket mellan en tänkt åhörare och mig själv. Det är svårt att förklara, men om någon på scenen är i stark affekt, då vill ju jag skriva musiken så att det kan uppfattas av andra än mig. Om jag uppfattar det, då tänker jag att andra kan göra det också.

Finns det någon scen i operan som du är extra nöjd med?

Som ”Där satt den!”? Jag tycker mycket om en sång som mamman sjunger när hon sitter med de två bebisarna. Den börjar väldigt enkelt, utan ackompanjemang, ganska lågt. Den är lite visliknande, det är inga stora åthävor, lite folkmusikinspirerad. Det kommer in en ton, det kommer in fler toner, sedan sväller den ut, hennes hjärta flödar över, hon känner att detta med barnen är så stort. Det tror jag kommer funka. 

När du sitter på premiären, tittar du på scenen eller på publiken?

Jag tror jag tittar på scenen. Publiken skulle jag aldrig våga titta på.