Guts, glitter & love
1985 slog den ner som en bomb – La Cage aux Folles, en av teaterns största succéer genom tiderna. Men också en uppsättning som gjorde att många fick upp ögonen för regnbågsfamiljen. Vi har träffat sju av de tolv ‘Cagellerna’ som berättar om en mycket speciell tid.
Foto Anders Mattson
‘KAGEFOLIEN’
Säsongen 1985/86 valde vårt operahus, som då gick under namnet Malmö Stadsteater, att satsa allt på Europa-premiären av en ny storslagen Broadwaymusikal. Med La Cage aux Folles skulle Storan för första gången intas av en regnbågsfamilj med två män som har en vuxen son och driver en klubb, där ingen säkert kan säga vem som är man och vem som är kvinna.
Det blev en enorm succé: 152 slutsålda föreställningar med stående ovationer varje kväll. 235 000 besökare vallfärdade från hela Sverige. 15 000 personer stod på väntelistan och ville desperat köpa en biljett till “Kagefolien”.
Alla ville uppleva Jan Malmsjös, Carl-Åke Erikssons och Gaby Stenbergs fantastiska rollprestationer. Men också se ‘Cagellerna’, de tio manliga och två kvinnliga musikalartisterna och dansarna som spelade dragartister på Zazas klubb.
GRUMS I KORRIDORERNA
Alla på teatern var inte överlyckliga när La Cage aux Folles skulle sättas upp. Produktionen slukade enorma resurser i pengar, scentid och personal och alla andra produktioner fick stryka på foten.
Husets fasta ensemble var kluven. För att få vara med i La Cage aux Folles behövde man göra audition tillsammans med artister som kom utifrån, och det var ovanligt. Några var motvilliga att vara med, rädda för att deras rolltolkning skulle göra att folk på stan trodde att de var homosexuella. Andra ville gärna vara med i föreställningen, men ansågs inte passa och blev besvikna och sysslolösa.
När Cagellernas repetitioner drog igång hördes grums i korridorerna. Ronny Nordberg upplevde att det fanns två läger i huset, på alla avdelningar och i alla yrkeskategorier. Ett som var för öppenhet och acceptans och ett annat som tänkte ”vad ska de här och göra?”.
Visserligen trodde kritikerna att det här var en trend som snart skulle ebba ut, men samtidigt tickade pengarna iväg, invanda arbetsrutiner förändrades och män sågs träna i högklackat dagarna i ända.
Några av Cagellerna fick ogenerösa, bittra och homofobiska kommentarer. Deras loge var längst ned i källaren vilket de tog som ett tecken på att ”de sketna bakgrundsdansarna skulle sättas på plats”.
EN FANTASTISK GEMENSKAP
Arbetet med att skapa föreställningen blev början på en stormvind av nya arbetssätt och visioner. Det konstnärliga teamet och inte minst Broadway-koreografen Richard Balestrino skapade från första stund en enastående positiv och stark gemenskap i ensemblen.
Kraven var skyhöga och budskapet tydligt: Det här skulle bli en seriös dramakomedi och musikal i världsklass, inte någon medelmåttig buskis. Det förväntades 100% engagemang för att förmedla äkta känslor, kärlek och skönhet in i minsta detalj.
"Cagellernas koreografier var fysiskt krävande och mycket avancerade. Varje nummer var som ett maratonlopp", berättar Hugo Tham.
Dagligen under repetitionerna betonade koreografen från New York: ”You have to have the guts to show who you are. This is a performance about love. Love is everywhere, love is for everyone. It’s all about guts, glitter and love!” Ledord som Ingela Santesson, swing och understudy till alla tolv Cagelle-rollerna, skulle komma att ta med sig vid varje entré på scen.
Den positiva stämningen spred sig i huset. Richard Balestrino tog sig tid att inkludera alla yrkesgrupper i gemenskapen. Den höga ambition som sattes på ensemblen, sattes också på övriga yrkesgrupper. Därmed synliggjordes och bekräftades alla kollegor som arbetade med uppsättningen.
Nya kontaktytor över avdelningsgränserna uppstod och fler och fler kände stolthet över föreställningen. ”Man kunde höra scenteknikerna nynna på låtarna – riktiga karlakarlar som plötsligt visade en sån yrkesstolthet.” minns Hugo Tham.
Foto Anders Mattson
SUCCÉ OCH FÖRÄNDRING
Även om allt fler hade börjat tro på föreställningen, var ingen förberedd på den otroliga succé som utbröt vid genrepet och det obrutna segertåg som skulle följa under det kommande året.
Hugo Tham minns hur stämningen i huset förändrades. ”Efter genrepet insåg de flesta att detta var något helt annat. Det var en helvetes succé. Efter det kom ingen mer åt oss, vi blev värdefulla för hela huset. Jublet i salongen smittade av sig i hela huset och hela vägen in i kantinen.”
Det interna gnisslet förbyttes i fascination och beundran och så småningom hjärtlig vänskap och sammanhållning. Ronny Nordberg upplevde hur alla blev involverade i budskapet ”Vi är alla olika”.
Han berättar om kollegor som jobbade bakom kulisserna och som genom föreställningen och den gemenskap som uppstod fick mod att komma ut. ”De som tidigare inte vågat tala om vilka de var för att de var oroliga att deras kollegor inte skulle gilla det, kom fram och sa: Jag tillhör också er.”
KÄRLEK OCH FÖRSTÅELSE
Inom teaterns väggar upplevde Cagellerna att HBTQIA+-familjen, särskilt männen, kunde vara relativt öppna. För Christer Jönsson var teatern en frizon där man inte behövde följa normen. Visserligen tog kollegor sig friheten att friskt skämta och tramsa kring män som var öppet gay, men det ansågs inte konstigt.
“Det viktiga var kvalitén i det konstnärliga arbetet, inte hur någon var eller valde att leva. Som artist är man upptagen med det man ska leverera på scen, man har inte tid att fokusera på andra och annat.” berättar Lena Fredlund de Mendoza.
Mikael Schultz minns teatern som ett öppet rum med högt i tak för många uttryck. ”Individens möjligheter sattes högt och hur öppen man var med att man tillhörde HBTQ-familjen var inget någon brydde sig särskilt mycket om.”
I repetitionsarbetet inför La Cage aux Folles var homosexuell kärlek eller HBTQIA+-personers situation inte något som tematiserades. Tvärtom tyckte det konstnärliga teamet att föreställningen inte handlar om homosexualitet eller transvestiter utan om kärlek mellan människor som just denna gång råkar vara två män.
”De pratade om att det inte spelar någon roll vem du är och så ville de att vi skulle få upp ögonen för att det finns andra familjekonstellationer än mamma-pappa-barn.” minns Ronny Nordberg.
Att Malmö Stadsteater beslutade sig för att sätta upp föreställningen var troligen inte ett HBTQIA+-politiskt ställningstagande, det hade säkert mycket att göra med att de förstod att musikalen skulle komma att sätta Malmö på kartan. Men även om ordet homosexuell eller HBTQ aldrig nämndes, så valde huset ändå att ta ställning i föreställningsprogrammet.
Teaterchefen Claes Sylwander bad i sin inledande text publiken att öppna ögonen och ”föra fram den känsla, den förståelse för relationer, det uttryck för kärlek och mänskliga känslor, som musicalen innehåller.”
Och den förståelse som förmedlades på Stora scenen handlade för första gången om ett kärlekspar bestående av två män som står upp för sin kärlek och rätten att vara sig själv, medan de konservativa och homofoba svärföräldrarna skildras som konstiga och osympatiska.
Foto Anders Mattson
DEN MAKALÖSA PUBLIKEN
Det som Cagellerna särskilt bär med i sina hjärtan är det enastående varma mottagande La Cage aux Folles fick av publiken. Det var fullkomlig hysteri efter biljetter och kväll efter kväll fick ensemblen uppleva publikens kärlek och stående ovationer.
Det professionella och seriösa sätt historien berättades på gjorde att publiken tog handlingen på allvar och kände djup sympati med karaktärerna. ”Det var så genuint att de inte kunde värja sig. Inte alla kan ge uttryck för sin tolerans eller acceptans för HBTQ-personer. Men de var på Malmö Stadsteater och de bär på ett minne som har etsat sig fast för livet. Föreställningen nådde rakt in i ryggmärgen på publiken.” säger Hugo Tham.
Mikael Schulz minns att en del fick så starka upplevelser att de inte kunde sluta gråta. Han tror att det kanske var personer som förstod något om sig själva. Även om de flesta 1985 visste att HBTQIA+-personer fanns, så var de sällan synliga eller levde öppet.
Paul Glaser tror att föreställningen öppnade massor av dörrar. ”Om man anade eller trodde att någon var bög så var denne fortfarande lite konstig, inte någon man skulle bjuda på middag. Den ambivalens publiken kände över homosexuella byttes under föreställningen till att aktörerna blev till ‘våra bögar som vi tycker om’.
Det var ingen radikal teater som utmanade publiken. Men en föreställning som gick in i publikens medvetande och fick dom att se det homosexuella paret som människor precis som alla andra.”
När föreställningen spelades tänkte Mikael Schultz inte på vad den kunde betyda på djupet för publiken, men nu i efterhand ser han den samhälleliga betydelsen. ”Jag vill höja de skånska damerna som bar föreställningens framgång, som slogs och grät i biljettkassan, som var vidsynta och inte visade några fördomar. De tog till sig föreställningen, de ifrågasatte den inte.”
Mikael ser La Cage aux Folles som ett konstnärligt moment där det omvälvande är att den förändrade synen på vad som är normalt och icke-normalt. Publikens engagemang för föreställningen ledde till en större – medveten eller omedveten – acceptans.
”La Cage aux Folles förändrade inte samhället, den vidgade inte förståelsen för HBTQ-frågorna. De som var anti-HBTQ ändrade sig inte för att de såg föreställningen. Men den påverkade den generella bilden av HBTQ-människor, den synliggjorde något okänt som man var rädd för.”