Från skugga till spotlight

Synen på HBTQIA+-frågor har inte alltid sett likadan ut och samhällsklimatet speglas ofta i media. Vi har tittat på recensionerna av tre olika uppsättningar genom tiderna som satts upp på Malmö Stadsteater och senare Malmö Opera, och som på något sätt har haft HBTQIA+-ämnet i fokus.

OSS POJKAR EMELLAN

År 1970 satte Malmö Stadsteater upp föreställningen Oss pojkar emellan. Temat i handlingen var för tiden mycket kontroversiellt: Nio män träffas på en födelsedagsfest. åtta av dem är homosexuella. Den sista insisterar på att han inte är det, vilket skapar diskussioner och spänningar i gruppen.

Pierre Fränckel regisserade föreställningen som sattes upp på Intiman. Han ville slå hål på de fördomar om homosexualitet som rådde. I en artikel innan premiären skrev en journalist: “Många kommer säkert att bli chockade. Pjäsen rör vid känsliga strängar, så snart det handlar om sexualitet och i synnerlighet homosexualitet så blir människor rädda och upprörda. De “normala” medmänniskorna känner antipati, samhällets officiella insatser är negativa osv.”

Recensionerna som kom efter premiären beskrev ett mycket fint och humoristiskt manus som samtidigt lyfte ämnets allvar. Även ensemblen hyllades för en stark insats. Däremot diskuterades inte temat, utan homosexualitet beskrevs som ett problem för homosexuella. Det nämndes inte så mycket om hur samhället borde agera eller omvärdera frågan.

Sydsvenska Dagbladets recensent skrev som avslutning: “Det är således sist och slutligen inte bara en allvarlig utan en kuslig pjäs och för min uppfattning orsakas allvaret på kusligheten sist och slutligen av mer än den sociala isolering och de individuella tragedier eller sorger fördomar och motvilja fört människor som dessa in i. Om så alla homosexuellas sociala problem löstes återstår själva homosexualiteten, som är kringvärvd av något ödsligt. En ofruktbar kärlek, avskuren från framtiden. Livet går vidare, men förbi dem, och inte genom dem.” 

Oss pojkar emellan, 1970, fick kritik för att den upplevdes som pornografisk

DET VAR EN LÖRDAG AFTON

15 år fram i tiden, 1985, sattes Det var en lördag afton (Harvey Fierstein) upp på Intiman. Temat var återigen homosexuella relationer och dilemman. Pjäsen fick blandade recensioner. Några var kritiska till var den långa speltiden, hela 4 timmar och 45 minuter. Skådespelarnas insatserna fick däremot fantastiska betyg. Den här gången lyfte de flesta recensenterna vikten av att samhället ställer om i frågan och försöker skapa förståelse, så att homosexuella kan känna sig accepterade som de är och inte behöver sky undan.

Dock fanns det en recension, av samme representant från Sydsvenskan, som uttryckte avsmak: “I pjäs 1 finns en pinsamt skamlös scen. Alla intima sexuella handlingar bör i pjäser likaväl som i verkligheten förbehållas avskildheten. Men här får man se Arnold i en scen, där han fingeras analvägen bli kopulerad av en likasinnad i ett “mörkrum”, där man har sig sviniöst. Det är räligt. Att episoden rent artistiskt utförs skickligt av Lars Passgård uppväger i mina ögon ej det frånstötande i denna naturvidriga akt, som väl rimligen inte kan öka normalsexuellas “förståelse” för avvikande, vilket ju uppenbarligen är den homosexuella författarens målsättning.” Tidningen fick flera insändare som reagerade starkt på recensentens syn på homosexualitet. Att många reagerade visar på en tid med mer utvecklad och sympatisk syn på homosexualitet än 1970.

En sak som märks när man läser recensioner från denna tidsperiod är att det generellt används ett annat vokabulär än idag. Man stöter på ord som ‘homosex-beteende’, ‘fikusar’, ‘fjollor’, ‘sexuellt avvikande’ och ‘normal-sexuella’. Även om många recensioner var positiva i sin helhet, visar dessa uttryck ändå på den förminskande inställning man hade i samhället. I dagens recensioner finner man inte den här typen av uttryck, då utvecklingen har lett till ökad respekt.

KINKY BOOTS

Detta leder oss till nutida recensioner. En uppsättning som många säkert kommer ihåg är Kinky Boots, som sattes upp på Malmö Opera hösten 2016. Kinky Boots, skriven av Harvey Fierstein, utmanar samhällets begränsade genustänk. Handlingen är simpel och utspelas på en skofabrik som Charlie ärver av sin far. När fabriken är nära konkurs kommer musikalens hjälte, dragartisten Lola, med idén att tillverka högklackade skor för män. Fabriken räddas och skorna gör succé på marknaden.

Bland fabriksarbetarna finns karaktären Don som anser sig vara en riktig macho-karl. Det är mellan dessa tre män, med olika uttryck för sin manlighet, som diskussionen startar. Charlie kämpar med sin manliga identitet medan både Lola och Don är säkrare i sina, diametralt motsatta, identiteter.

Här är citat från några recensioner: ”Sanslös musik, fantastiska danser, duktiga artister i fantasifulla kläder i en lysande scenografi.” Allas ”En flärdfullt glittrande smällkaramell med det ena slagkraftiga shownumret efter det andra”. - Sveriges Radio.

“I finalen av premiären på Cyndi Laupers ”Kinky Boots” höll salongen på att explodera av alla som stod upp och klappade i takt. Så är detta också feelgood-show på högsta nivå.”- Svenska Dagbladet

Man ser tydligt att det finns helt annan tolerans i dag, med mindre “vi och dem”-känsla och en mer inkluderande ton. Recensenterna är fokuserade på musiken, shownumren och rollprestationerna, och bryr sig mindre om HBTQIA+-frågan.

En kuriositet är att Lola blev en inspiration för många i den yngsta delen av publiken. Efter premiären kunde man se småtjejer med håret färgat illrött precis som sin idol. Något som knappast skulle kunna hända 1970.

Kinky Boots, 2016, hyllades som en feel good-musikal med härliga shownummer.