Florenz Ziegfeld och hans Follies
av Catarina Ek
Florenz Ziegfeld jr (1867-1932) bestämde sig tidigt att bli teaterdirektör på Broadway. Hans specialitet var oemotståndligt hänförande kvinnor. I sina Follies idealiserade han den amerikanska kvinnan men hans första protegé var en man, Eugen Sandow. Sandow var en blond stark jätte som visade upp sina nakna muskler på scenen. Ziegfeld lät kvinnor i Chicagos societet klämma honom på överarmarna.
För det var i Chicago det började. Florenz jr började arbeta hos sin far Florenz Ziegfeld sr, musiklärare och ledare på Chicago Musical College, som öppnade nattklubben Trocadero för att dra nytta av Världsutställningen 1893 (The Columbian Exposition – firade 400-årsjubileet av Christoffer Columbus ankomst till Amerika). Ziegfeld jr hittade Sandow i New York, akten gjorde stor succé och räddade nattklubbens ekonomi. Som Sandows manager åkte sedan Ziegfeld under drygt två år land och rike kring med bodybuildern.
Mot Broadway New York
Men det var i New York Ziegfeld skulle slå sig fram. Och han ville göra det med en ny slags shower. Han ansåg att de burleska varietéer (sketcher varvat med sång- och danspartier) som på 1890-talet visades på Broadway var intetsägande och tråkiga. Ziegfeld ville anspela på det erotiska i en tid som fortfarande var pryd och socialt strikt. Med erfarenheten av Sandow insåg han det nödvändiga att ha en stjärnartist med unik talang - en artist som kittlade publikens fantasi.
När hon kom in på scenen väckte hon en andlös uppmärksamhet
Europeisk talang
Sandow var född i Preussen, så Ziegfeld åkte till Europa. Efter några veckor hittade han den polsk-franska cabaretartisten Anna Held i London. Elegant, franskt chic, sprallig och flirtig och en mycket intelligent kvinna som kunde konsten att leverera slagkraftiga repliker både på och utanför scenen. Hon fascinerade både kvinnor och män. När hon kom in på scenen väckte hon en andlös uppmärksamhet och hon fick varma applåder när hon gick av. Anna Held blev Ziegfelds franska ess – hans stjärna från Paris.
Ziegfeld Musical Comedy
Ziegfeld var nu redo att göra show: Han hade en europeisk stjärna och lyckats skaffa fram en stor budget. Framför allt hade han massor av fantasi!
Publiken såg bara ben och armar (är de helt nakna?) när de rörde sig framom stafflierna
”Urmusikalen” musical comedy är rolig och romantisk teater med (mycket) enkel handling blandat med sång och dans. I den showform Ziegfeld höll på att utveckla förde han in långa rader av kårdansare (chorus line) samtliga klädda i de mest fantastiska kostymer som han beställt från de parisiska modehusen. I nummer efter nummer kom de in på scenen. Han skapade rafflande ögonblick (dvs nästan skandal) som när han lät dansarna komma in med långa rockar bärande på stafflier bakom vilka de tog av sig kläderna.
Publiken såg bara ben och armar (är de helt nakna?) när de rörde sig framom stafflierna visar det sig att de har axelbandslösa klänningar uppbundna vid knäna! Ziegfeld var noga med musiken och kom tidigt att engagerade några som visade sig bli tidens bästa tonsättare (Irving Berlin, Jerome Kern, Cole Porter) som skapade romantik och komik också i musiken.
Ziegfeld hade näsa för talang - alla och allt skulle vara bra! Han var också bestämd med att det skulle finnas någon slags sammanhängande handling – men oavsett handling framförde Anna alltid sina egna cabaretnummer.
Hans shower var helt enkelt spektakulära, ingen hade sett något liknande
Han förde även in underligheter i showerna som ingen tidigare hade sett som han kombinerade med skickligt PR-arbete. Inte var det sämre att Anna var både modig och äventyrslysten och i allra högsta grad glad för PR. Till exempel körde Anna bil. Att en kvinna körde bil på den tiden var extremt ovanligt. Självklart larmade Ziegfeld pressen! Och i nästa show fanns ett nummer där Anna kom inkörande med bil på scenen.
Hans shower var helt enkelt spektakulära, ingen hade sett något liknande. Eller jo, för han överdrev andras sensationer, hade en kvinna tagit av sig strumporna i någon annans show gjorde Ziegfeld en show där sex kvinnor tog av sig strumporna. Han gjorde öppningar med sex kostymbyten under dans, finaler med 60 rullskridskoåkare etc etc – och allt följdes av glupska ögon i fullpackade salonger.
Public Relations
Ziegfeld var som nämnts snabb att meddela pressen om saker och ting. Han blev också en fena på att dra nytta av alla slags historier som omgav Anna och andra kändisar. Som den väldigt omskrivna historien om att Anna badade i mjölk varje dag. Historien hittades på av en reporter helt utan Ziegfeld påverkan. Historien slutade med att mjölkhandlaren drogs inför rätt för sur mjölk, trots att han aldrig levererat någon mjölk!
Ziegfeld var stormförtjust och insåg att det inte går att jaga bort något som får folk att tro det värsta om en kändis. Frågan är inte vad som är falskt utan vad som är övertygande. Låter det bekant? Ziegfeld förutsåg helt enkelt den moderna amerikanska kulturen där allt offentligt liv är en slags teater: Nyheter är nyheter, om de sanna eller falska spelar ingen roll. Man kan kalla det lögn, fake news eller vad du vill. Ziegfeld kallade det manus.
Megahit och Anna ger Follies
Åren runt sekelskiftet 1900 spelades parets Broadwayshower i stan och på turné runt landet. Om somrarna åkte de till Paris på jakt efter idéer och mode. I november 1906 fick de en megahit med A Parisian Model på Broadway, om en modell som vill ha en ny utstyrsel varje timma.
Sedan länge hade Anna privat praktiserat något liknande varje kväll paret gick ut och åt. Anna var stjärna men också en stilikon för den kvinnlig publiken. De kollade in henne både på scenen och privat, och lät sy upp liknande kläder. Det var, än så länge, Anna som var den berömda kändisen. Det var också Annas förslag att göra en amerikansk variant av revyerna på Folies Bergère och det var hennes uppenbara stjärnkvalitet som var en av orsakerna att Ziegfeld började producera Follies 1907.
Dårskaper på ett tak
När teatrarna var sommarstängda öppnade man restaurang med underhållning på teaterbyggnadernas tak. Dessa takträdgårdar blev föregångare till nattklubbarna. I en sådan takträdgård, Jardin de Paris, på taket till Olympia Theater (senare The New York Theater) öppnade Ziegfeld den 8 juli 1907 sin första Follies-show - Follies of 1907 – en titel med 13 bokstäver – Ziegfeld var förstås vidskeplig.
Även om inspirationen kom från den parisiska Folies Bergère kom faktiskt inte namnet därifrån. Det kom istället från en krönikör som omnämnt en av Ziegfelds shower som rena dårskaperna. Så fick det alltså bli: Årets dårskaper 1907 men självklart med all den kostymprakt som Folies Bergère står för. Och Ziegfeld sparade inte på kvaliteten, var han och tittade på sidentyger till scenkostymer valde han alltid det dyraste.
Ziegfeld hade utsökt smak och även om en del av komiken i hans shower stundtals var låg var han en erfaren och sofistikerad man med en intelligent medvetenhet om världen. Han ville ha - och fick - en stor publik - det spektakulära i kombination med den låga komiken sålde biljetter, men för att riktigt hänga med i manus var publiken tvungen att vara påläst.
Follies-konceptet är ganska enkelt, en revy där två värdar guidar publiken genom några av det senaste årets utmärkande händelser och årets uppmärksammade personer - detta kombinerade Ziegfeld med ovan beskrivna sceniska excesser. Han kom att göra det varje år i 20 års tid.
PREMIÄR - Follies of 1907
Showvärdar var kapten John Smith och Pocahontas (den 4 maj inföll 300 årsjubileet och av Jamestown kolonin, den första kolonin, grunden till USA) - även om paret åkte tåg in på scenen! I revyn framfördes parodier på några av det senaste årets händelser: Hösten innan hade den världsberömde tenoren Enrico Caruso (oskyldigt) gripits, åtalats och dömts för att trakasserat en (bluffande) kvinna i aphuset på Central Park Zoo.
Caruso skulle just påbörja sin fjärde säsong på Metropolitanoperan och händelsen inträffande strax innan premiären av La bohème. Men operahusets kanske största skandal det året kom i samband med att deras första uppsättning av Richard Strauss nya opera Salome skulle upp. Den kom endast att spelas en föreställning, 22 januari 1907. Dock hade ett publikt genrep framförts söndagen innan.
De mest kända namnen var de som parodierades
Publiken, som kom direkt från kyrkan, ansåg operans religiösa innehåll i kombination med Salomes sexuellt utåtagerande slöjdans vara rena avskrädet och stank av omoral. Hos Ziegfeld ingick det i showen att en man kom springande i teatergången och ropade på polis. I övrigt drevs med presidenten Theodore Roosevelt, författaren Mark Twain, affärsmännen Andrew Carnegie och John D Rockefeller, ”mannen som byggde Amerika”.
Således en revy med aktuella ämnen, lite av varje högt och lågt, stolligt och ironiskt. Det fanns inget naket (men sensuellt), det mest uppseendeväckande var flickor klädda som män... Baletten med 50 dansare(!) kallades Anna Helds flickor (senare Ziegfeld Girls) även om Anna inte själv var med (hon turnerade med The Parisian Model). Inga storstjärnor var med, de mest kända namnen var de som parodierades. Showen blev en stor hit med sina 70 föreställningar - men en sommar på taket ansågs inte vara ”riktigt” Broadway.
Fler somrar på taket
I Follies of 1908 var Adam och Eva värdpar och spelades 120 föreställningar. Samma slags koncept, enda skillnaden var en hitlåt, Shine On, Harvest Moon som kom att bli en slags signaturmelodi för serien Ziegfeld Follies, speciellt senare när Ziegfeld Follies blev lika med den allra bästa underhållningen.
Follies of 1909 liknade de två förra men upplevdes som bättre då Ziegfeld hade nu fått ordning det flöde av kontinuitet i det tekniska med de storslagna scenografierna. Ziegfeld ville ha en show som hela tiden växlade till något nytt och som liksom svepte fram publiken genom en dröm. Varje avslutande nummer skulle genast följas av ett annat - endast pausen skulle vara ett stopp.
Sommaren 1910
Follies of 1910 var den show som sedan helt kom att definiera konceptet; de två värdarna var stora stjärnor och blev utmärkande Follies-personligheter. Det var Fanny Brice och Bert Williams, båda genuina komiker och sångare utöver det vanliga. Deras sceniska energi överskred mainstream entertainment.
Fanny var en judinna på 17 år och en fena på dubbeltydig sexualitet som var överlycklig över att ha fått ett kontrakt på Broadway. Bert var afroamerikan som visserligen spelat på Broadway förut i svarta ensembler men ingen svart artist hade tidigare erhållit ett huvudrollskontrakt i en vit uppsättning. Dock medverkade han endast med män och inte på scen samtidigt med vita kvinnor.
Follies of 1910
I början av 1900-talet kunde svarta artister endast undantagsvis dela scen med vita och förekom svarta rollgestalter sminkades s k black face, något som förekom in på 1930-talet. Innan dess kunde polis avbryta och teatern anklagas för uppvigling mot raslagarna. Ziegfeld var således modig och risktagande, en del kallade det sensationslystnad. Men Ziegfeld ville ha storslagenhet, skönhet och genuint originella artister.
ZiegfeldFollies
På Le Jardin sommaren 1911 la han till sitt namn i showtiteln: Ziegfeld Follies of 1911 – det var ju hans egen skapelse! Fanny och Bert var på plats. Bert var nu fullvärdig medlem Follies och medverkade i nummer med vita kvinnor. Ziegfeld tyckte det var löjligt att alla visste han delade loge med vita kvinnor varför kunde han då inte vara med på scenen.
Follies of 1912
Vid det här laget hade Ziegfeld Follies skaffat sig en dominerande plats i New Yorks nöjesliv och blivit alldeles för betydelsefull för att bara vara en sommarshow på ett tak. Ziegfeld Follies of 1912 gick till premiär 21 oktober, mitt under teatersäsongen, på Olympia Theatres stora konsertscen Moulin Rouge som självklart blev ännu mer fantastisk då det nu var på en riktig teaterscen med all teknik.
Showen spelade där också året därpå för att 1914 inta New Amsterdam Theatre, det mest prestigefyllda teaterhuset i New York, ja, i hela Amerika! Där sattes en ny show upp årligen till 1927, med undantag 1921 som blev på Globe Theatre. Den sista som producerades av Ziegfeld själv, Ziegfeld Follies of 1931, var på hans egen teater; Ziegfeld Theatre.
Florenz Ziegfeld
Förutom de sensationella Ziegfeld Follies producerade Ziegfeld under åren en lång rad musical comedies. Han levde ett hektiskt och minst sagt spektakulärt liv. Han lyckades manövrera sig i New Yorks teaterliv där teaterdirektörer och producenter krigade om makten. Han lånade pengar och chansade.
Han var en kvinnojägare av stora mått, både professionellt och privat. Han var en fullfjädrad spelmissbrukare, men också välgörare och filantrop. Framför allt var han en utomordentlig teaterproducent. Det var också han som 1927 producerade Teaterbåten, med vilken musikalen som vi känner den idag (book musical) såg dagens ljus. 1929 förlorade Ziegfeld alla sina pengar i börskraschen på Wall Street. Han lämnade livet 1932, 65 år gammal, med stora skulder.