Vem är Odjuret?

av Arne Järtelius

Var tid har sina avvikare, sina original, särlingar, rebeller, kufar och ensamvargar. Oavsett vilken är samtliga socialt och kulturellt påhittade identiteter som i första hand blivit till för att skapa en gräns mellan ”vi” och ”dom”, mellan ”normalt” och ”onormalt”. På ett liknande sätt är det med de berättelser vi vid olika tider omgivits med. Vem som där skildrats som inne i värmen och vem som betraktats som totalt ute har varje tid haft sina speciella svar på.

Annorlundahet

Ett mycket bra exempel på det sagda är berättelsen om Skönheten och odjuret. Alla de möjliga – och några omöjliga – varianter på den sagan har efter Apuleius diktats under medeltiden, renässansen, upplysningen, romantiken och modernismen. Det är helt sant som det sägs i Disneys version av Skönheten och odjuret: Det är en saga lika gammal som tiden. Det är därtill en saga som i någon version återfinns i de flesta kända kulturer i världen. I Sverige finns enligt uppgift bara två versioner, i Finland 12 och i Litauen hela 30 olika versioner!

Vad är det då som gjort Skönheten och odjuret så seglivad? Det viktigaste skälet till det stavas annorlundahet, eftersom det är en berättelse som är vidöppen inför våra egna reaktioner inför det som är ”annorlunda” i alla dess former. Sagan handlar kanske i första hand om Odjuret och hur hans utseende och uppenbarelse kan tolkas, men den handlar i en nästan lika stor grad om Skönheten; hon är inte alls så endimensionell som hon till det yttre kanske kan förefalla vara.

Monsieur Le Monstre

Trots de många tolkningar som genom åren publicerats om Skönheten och odjuret brukar den version som en viss Madame Jeanne-Marie Leprince de Beaumont publicerade 1756 anses vara den som haft störst genomslag. Det är också den som Disneys film- och teaterversion av berättelsen bygger på.

Madame Leprince de Beaumont var fransyska, född 1711 i staden Rouen i Normandie och som barn uppvuxen under goda ekonomiska omständigheter. Hennes första version av La Belle et la Bête (som ingår i boken Le Magasin des Enfants) utkom när hon, frånskild, i London arbetade som guvernant till ett antal adliga engelska barn. I den egenskapen översatte Madame Beaumont själv sin bok till engelska och den publicerades 1759 som Beauty and the Beast i The Young Misses Magazine.

När det gäller Madame Beaumonts skildring av Odjuret bygger den på ett antal motsättningar. Å ena sidan är han en hemsk uppenbarelse som nästan skrämmer livet ur Skönheten och hennes pappa när de träffar på honom för första gången. Å andra sidan är Odjuret en gråtmild typ som suckar sorgset när Skönheten säger att hon inte vill gifta sig med honom och som uppgivet gråter när hon för en kort tid lämnar honom för att ta hand om sin pappa. Odjuret hos Beaumont är i sammanhanget en paradox i den meningen att han är oerhört stark och mäktig för att i nästa ögonblick låta Skönheten styra och ställa med honom. ”Han är ful men snäll och rar”, lyder Skönhetens nyktra och avväpnande omdöme om Odjuret.

Är det någon som i andanom hör bröllopsklockor klämta? Madame Beaumont själv hade av sina föräldrar 1743 tvingats in i ett äktenskap med den adlige Grimard Leprince de Beaumont. Det höll några korta år, men sedan beslutade sig madamen för att helt sonika lämna sin make och flytta till England med sitt pick och pack. Äktenskapet i Beaumonts version av Skönheten och odjuret är också av tvång. Skönheten säger till slut ja till Odjurets frieri enbart för att rädda sin far undan honom, men där finns trots allt en hel del känslor av tacksamhet och tillgivenhet för Odjuret från Skönhetens sida. Man skulle även, om det nu inte är för vågat, kunna tolka Beaumonts skildring av Odjuret som en mörk, farlig och sexig främling vars animaliska magnetism, som det förefaller, den sexskygga Skönheten till slut inte kan motstå.

Efterapning

Den som i spelfilmens värld letar efter någon parallell till Beaumonts saga hittar den på ett minst sagt oväntat ställe: hos King Kong! Filmvetaren Michael Richardson skriver om filmen King Kong (1933) att den ”på ett intelligent sätt baserar sig på ålderdomliga myter, framför allt då på folksagan Skönheten och odjuret”. Han menar vidare att King Kong är att se som en inkarnation av annorlundahet, och att den berättelsen kommit att bli en myt i sig själv.

Vill man göra det enkelt för sig är Kong en fantasiapa att inte lägga någon större energi på. Men tittar man litet närmare på odjuret Kong ska man ganska snabbt finna att han på samma gång känns synnerligen främmande och väldigt välbekant. Som åskådare vet vi under hela filmen inte riktigt vad vi ska göra med honom. Han kan ses som en konflikt mellan det primitiva och det moderna, mellan naturens och kulturens krafter och för sin kamp för överlevnad i en ogästvänlig värld för en ”avvikare”.

King Kong slutar som bekant med att Kong klättrar upp på toppen av Empire State Building i New York. Där blir han nedskjuten av två moderna flygplan och dödas, detta till publikens stora sorg eftersom den inte riktigt vet vad den ska göra med sina känslor. Var det rätt, var det fel? Filmens slutreplik är: ”Nej, det var inte flygplanen, det var skönheten som dödade odjuret.”

Michael Richardson sammanfattar: ”Kong representerar ett av de mest slående – och hemska – porträtt av annorlundahet som filmen någonsin givit oss.”

Maskulin diskurs

De nedtecknade versionerna av Skönheten och odjuret är som sagt legio århundradena igenom. När det sedan kommer till film finns det däremot bara några få att tillgå. Det är fransmannen Jean Cocteaus La Belle et la Bête (1946) med Jean Marais som Odjuret, och Disneys Beauty and the Beast i en animerad version (1991) och en spelfilmsversion (2017) med Emma Watson som Skönheten. Nämnas som trivia kan att Linda Hamilton under tre säsonger (1987–90) spelade Skönheten i en amerikansk TV-serie visad på SVT. Vidare regisserade fransmannen Roger Vadim 1984 ett avsnitt i TV-serien Faerie Tale Theatre om Beauty and the Beast med Susan Sarandon i rollen som Skönheten och Klaus Kinski som Odjuret.

Odjuret hos Cocteau är en svårt sexfixerad hanne, vars lustar till den kvinnliga Skönheten regissören på alla de sätt vill ta avstånd ifrån i sin film. Det fick honom att skildra Odjuret som en på alla sätt ful, motbjudande, avskräckande och rovdjurslik varelse med stor appétit på kvinnor.

Hos Disney finns det, om man så vill, två odjur. Det är dels odjuret Odjuret, dels alfa-hanen Gaston, som vill göra Skönheten till sin ”lilla fru” och med henne få ett antal barn (pojkar, så klart). Det är Gaston som i staden samlar ihop en mobb som ska ge sig ut för att döda Odjuret helt enkelt för att han är ”annorlunda”. Det gör de sjungandes: ”Vi är rädda för sånt som är/ nytt och obegripligt / så vårt monster ska straffas och få spö.”

Disneys Skönheten och odjuret inleds som bekant med att en trollkvinna förtrollar den självupptagna prinsen och varnar honom att han kommer att förbli ett odjur om han inte lär känna någon som vill älska honom innan rosens sista kronblad faller. Det misogyna odjur han i så fall kommer att förbli representeras hos Disney av Gaston. Det betyder i sin tur att prinsen inte kan frigöras sexuellt förrän Gaston och den macho-maskulinitet han representerar har dött (när Gaston i den animerade Disney-filmen efter envigen med Odjuret faller ned från tornet mot sin död ser vi för ett ögonblick Odjurets drag i hans dödsförskräckta ansikte).

Jerry Griswold skriver sammanfattningsvis om Disneys animerade Skönheten och Odjuret: ”Filmens genialitet står att finna i det faktum att det är ett underbart amalgam av tidigare versioner av berättelsen, en slags summa som binder samman, ger ett eko av och svarar mot traditionen.”

Litteratur
Jerry Griswold, The Meanings of ”Beauty & The Beast”: a handbook (2004)
Michael Richardson, Otherness in Hollywood Cinema (2010)