"Vi fick cykla runt i ur och skur"

En dansare minns premiären 1944

När Marianne Fröijdh var 16 år gammal fick hon anställning i baletten på dåvarande Malmö Stadsteater. Stuvardottern debuterade i En midsommarnattsdröm 23 september 1944 och dansade sig sedan till en plats som premiärdansös i Göteborg och Malmö. Möt en dam som dansat den långa vägen.

Det var Marianne Fröijdhs mor som såg annonsen i tidningen. En ny fin teater hade byggts och nu letade balettmästare Kruuse efter unga dansare. Marianne, som bodde med far och mor i de nybyggda husen på Ellstorp, hade redan dansat i några år. Hon gick på sitt livs första audition på Hippodromen. Och något senare kom ett brev.

- Min far, jag är från en arbetarfamilj och han var arbetslös just då, öppnade brevet. ’Härmed är Marianne Fröijdh anställd som balettelev på Malmö Stadsteater i åtta månader med 250 kronor i månaden. Va! Men du är ju bara 16 år, inte får du få så mycket pengar’. Men det fick jag ju. Så det blev ju lycka i familjen, alltså.

Malmö stad hade byggt sin teater för fonderade pengar, med världshistoriens blodigaste konflikt inte längre bort än Köpenhamn, och den 23 september 1944 var det slutligen dags för invigningen. Dåvarande kronprins Gustav Adolf med hustru Sibylla skulle närvara tillsammans med statsminister Per-Albin Hansson och många andra ur Sveriges styrande skikt. Och så en 16-årig flicka från arbetarstadsdelen Ellstorp.

Kronprinsen höll tal, där han konstaterade att det var   ”… glädjande att även Malmö, som främst är en industriens och köpenskapens stad, nu berett skådespelarkonsten ett förnämligt hem och därmed tillför sina inbyggare en kulturell tillgång av hög klass…” – och förklarade sedan teatern invigd. Innan premiärföreställningen, En midsommarnattsdröm, var det ett kort invigningsprogram på stora scenen.

- Hjalmar Gullberg läste Prologen och vi hade en operasångare som sjöng. Och så hade vi en fotograf som hette Stenberg. Han var ganska kraftig och han hade en kamera som han sprang omkring och fotograferade med. Och så skulle han fotografera kungaparet så han drattade ner i orkesterdiket. Men han skadade sig inte och han fick de bilder han skulle ha.

- Vi i baletten skulle vara älvor. Man skulle ha trikåer som var målade och så skulle vi bara ha en liten behå. Vi skulle springa i den där stora tjusiga skogen som var uppbyggd på vridscenen. Oscar Winge spelade Bottom, han låg och drömde om den vackra Titania, som spelades av Gaby Stenberg. Hon och Georg Årlin, som spelade Oberon, de var hur vackra som helst. Han hade stora horn i sin peruk och hon hade bara en liten behå och bikini och en lång slöja.

Efter invigningen var Marianne Fröijdh en av de cirka 1000 personer som var inbjudna till banketten i Rådhuset. I nyinköpt klänning hörde hon riksdagsmannen Erik Hagberg hålla tal.

- Vi ha menat att just under dessa grå krigstider kan det ha varit motiverat att lägga grunden till och slutföra ett verk som är ägnat icke förtvivlans och förstörelsens makter utan i stället ställes i uppbyggandets och framtidstrons tjänst.

Efter den ståtliga invigningen blev arbetet i baletten snabbt vardag. Hård vardag.

- Vi i baletten var nästan på undantag. Vi hade ingen repetitionslokal, utan vi fick cykla runt i ur och skur. Vi repeterade ute på Stormhallen, tennishallen ute i hamnen, ibland i en liten lokal på Repslagargatan, Smutsiga lokalen kallade vi den för, och sedan i källaren på Tärningholmsgatan. Det var eländiga förhållanden som baletten hade, och ändå hade vi sådana betydelsefulla insatser i föreställningarna. Men vi klarade av det också.

Efter sex år på teatern, med dansroller i uppsättningar som Glada änkan och Czardasfurstinnan, lämnade Marianne Fröijdh Malmö och flyttade till stora teatern i Göteborg tillsammans med sin nyblivne make, den danske dansaren och koreografen Holger Reenberg. Paret dansade tillsammans på de stora scenerna i de nordiska huvudstäderna. Hon kom tillbaka till Malmö i början av 60-talet, då som premiärdansös. 1975 slutade hon dansa, utbildade sig till pedagog och undervisade sedan vid Svenska balettskolan i Stockholm till 1993. Efter pensionen stannade hon i Stockholm, där hon nu bor tillsammans med sångaren och konstnären Charles Ek. Men minnena från den första tiden i huset vid slutet av Fersens väg och En midsommarnattsdröm är fortfarande levande. 

- Mattan som låg på vridscenen, den var mjuk, den skulle ju vara gräs. Vi som var älvor och bara hade bikini på oss, vi sprang runt, vi skulle ligga ned och sitta ner och vara dekorativa. En kväll när jag kom hem säger min mamma: ’Vad är det för prickar du ha på dig? Har du fått mässlingen eller röda hund eller vad är det?’ Så kom min far och sa: ’Det? Det är loppebett. Var har du fått dem från?’ Så kom jag nästa dag till logen och flickorna: ’Titta, jag har prickar.’ ’Det har jag också!’ ’Och jag också!’ Och vi hade fått loppebett allihopa. De fick riva upp mattan och kemtvätta den, så försvann lopporna.

- Det var underbart. Det var många olika händelser som man absolut inte glömmer. Jag har klart minne av alltihopa.