Möt tenoren Levy Sekgapane

Möt tenoren som gör rollen som Almaviva i Barberaren i Sevilla. 

När började du sjunga?  

Mycket tidigt i mitt liv, förmodligen när jag var fyra eller fem. Mina föräldrar berättar att jag alltid sprang runt i huset och sjöng r’n’b-sånger. Senare gick jag i en katolsk skola och en gång i veckan var vi tvungna att sjunga i kören. Jag älskade det. Nunnorna lärde oss att sjunga, de kom från hela världen – USA, Australien, Asien, från alla kontinenter – till vår skola. Så man kan säga att jag fick musikaliska influenser från hela världen.  

Hur kom opera in i bilden?  

Den kom mycket senare. Jag spelade fotboll, det var min passion. Jag spelade från jag var 6 till 15 och tänkte göra en karriär av det. Jag har en äldre bror som är musiker och galen i opera. Han kom hem med cd-skivor och jag blev intresserad och fascinerad av den musik han spelade. Han undervisade unga inför operatävlingar hemma i vårt hus. Så när jag kom hem från skolan, hördes den musiken. När han flyttade till Bloemfontain, lämnade han sina skivor hemma. Så när jag började på universitetet var jag redan ”inlyssnad”.  

Vad hände med din fotbollskarriär?  

Ska man bli professionell måste man komma med i under 18-laget, det är det första stora steget. När jag missade vid 14 och 15, tänkte jag att det nog inte skulle hända. Så jag sa adjö till fotbollen och blev musiker istället.  

De senaste åren har det kommit många fantastiska sångare från Sydafrika. Vad beror det på, tror du?  

Utbildningen har blivit otroligt bra. Vi har haft en del fantastiska sångare under 60-, 70-, och 80-talen, som Mimi Coertse, Johan Botha och Deon van der Walt. De hade stora karriärer runt om i världen och de flesta av dem kom tillbaka hem och började undervisa på universitet och operaskolor. De har hjälpt många unga sångare som varit intresserade av opera. Det är otroligt att se. Jag är inte förvånad över att detta händer nu, andra har lagt grunden för det. Jag hade själv turen att få vara med på master classes med Nikolaj Sjukov. Och Reneé Fleming och Richard Bonynge kom till min skola. Det finns massor med talang och rösterna är stora. Sydafrika är ett väldigt musikaliskt land, vi sjunger hela tiden. Det är nästan oundvikligt att åtminstone några av oss kommer att lyckas.   

Hur skulle du beskriva dig själv som sångare?  

Folk ser mig som en Rossini-tenor eftersom jag specialiserar på mig på hans musik. Jag har en röst som passar för bel canto-musik, så det kan också vara Bellini, Donizetti, Verdi. Min röst är en slags tenore grazia, en tenor med grace; hög, lätt och som kan sjunga långa vackra linjer.     

Hur är ditt förhållande till publiken?  

När jag började blev jag alltid väldigt nervös. Jag var oerfaren och hade ingen scenvana. Det händer nog alla. I synnerhet när man sjunger i de verkligt stora salongerna, som kanske rymmer 3000 personer. Men sedan började jag delta i tävlingar och fick självförtroende på scenen. Så när jag började sjunga opera på allvar kände jag mig redo. Man lär sig att göra saker för publik, inte för en själv. Man måste vara förberedd. Man måste vara ärlig. Det är klart att jag fortfarande blir nervös. Men de säger att om man inte blir nervös, måste något vara fel. Även Pavarotti blev nervös. Nervositeten finns där för att hjälpa dig. Sedan är det roligare att sjunga när man vet att publiken är där. De har kommit för att höra dig och de älskar dig.  

Vilken är din värsta upplevelse på en scen?  

Jag blev utbuad på Parisoperan. Jag var ung och skulle sjunga en stor roll, Almaviva. Det var en roll jag redan hade gjort i andra stora hus men förhållandena var svåra. Det var dubbla cast, och förstacasten repeterade hela tiden. Vi i andra fick inte så mycket tid. När det var min tur kom dirigenten till min loge två timmar före föreställningen och “Du kommer in här, jag väntar in dig, bla bla bla”, sedan gick han. Jag var så nervös! Hur ska man kunna gå på scen utan att ha repeterat? När jag gick till scenen tänkte jag “Det här är helt galet”, men jag hade fått chansen och tänkte ta den. Jag tog mig igenom det, men en del partier var riktigt dåliga och i applådtacket hörde jag bu-ropen. Jag fick dåliga recensioner.  

Du har sjungit Almaviva många gånger. Hur skulle du karaktärisera den rollen?  

Den är svår. Rollen är komisk, men man måste också förstå att man spelar en viktig person, en rik aristokratisk greve. Om man bara spelar den komiskt, får man ingen framgång med den. Greven är den enda karaktären i operan med ett stråk av allvar, om man tänker efter. Figaro är en clown, Bartolo är en clown. Jag har gjort den snart tjugo gånger, och varje gång försöker jag hitta något nytt att säga. Man kommer alltid att bära med sig de gamla uppsättningarna, det är svårt att distansera sig från dem, men jag jobbar med olika regissörer och de har alla sin egen vision. 

Utmaningen är att Rossini skrev rollen för en tenor som också sjöng låga barytonroller. Han hette Manuel Garcia och var en stor sångare med en fantastisk teknik. Han sjöng Greven i Mozarts Figaros bröllop, en barytonroll, och när han sjöng i Barberaren sjöng han dessa höga toner. Så man kan se att rollen är skräddarsydd för Garcia, som ville att Rossini skulle ge honom mycket kolloraturer och vackra linjer. Så man måste sjunga kolloraturer i snabbt tempo. Jag skulle inte säga att den är svår, många tenorer har haft framgång med den, men ska man sjunga tekniskt perfekt så är det en annan sak.  

Tröttnar du aldrig på den?  

Nej. Jag älskar Rossini och jag älskar operan.