#Gildatoo

- regissören Kasper Holten om sin uppsättning av Rigoletto

Ingenting är sig likt i operavärlden sedan #metoo och #visjungerut. Kan vi då fortsätta spela gamla verk? Ja, säger regissören Kasper Holten. "Vi måste ta itu med de svåra frågorna och låta konsten tala sitt språk."

Operan Rigoletto, baserad på Victor Hugos Kungen roar sig berättar om objektifiering och hänsynlöst utnyttjande av kvinnor. Historien kan nästan sägas vara ett #metoo-upprop från Hugos sida, skrivet 185 år före #metoo – sedermera bearbetad av Giuseppe Verdi och Francesco Maria Piave till en av världens mest populära operor!

Övergreppen i operan skildras särskilt genom två män; hertigen och Rigoletto själv. Hertigen av Mantua är en cynisk överklassman, som tagen ur en roman av Jens Lapidus, med massor av pengar, ett liv i lyx i samhällets toppskikt och med nära band till den kriminella världen. Han använder sig av kontakter i den undre världen för att utföra sin smutsiga verksamhet, och han förhåller sig till andra människor – inte minst kvinnor – som objekt för sin egen tillfredsställelse. Temat slås fast redan i början av operan med hertigens aria Questa o quella: Utan omsvep säger han där att han använder kvinnor som han vill och har lust till och att han inte bryr sig om att hans handlingar får konsekvenser för andra människor. För hertigen handlar det – alltid – om hans egen omedelbara tillfredsställelse.

Men det är värre än så, hertigen använder inte bara människor i sitt spel. Han njuter av själva missbruket. För honom räcker det inte att köpa den prostituerade Maddelena i operans sista akt, nej, han vill se om han kan bryta ner hennes försvar och få henne att tro på ett bättre liv för att sedan njuta av att beröva henne den drömmen.

Hertigen av Mantuas förfarande med människor i allmänhet och med kvinnor i synnerhet handlar inte om sex utan om makt. Vi ser också en annan typ av maktmissbruk i Rigoletto: Titelrollen deltar villigt som hertigens medbrottsling och hjälper honom i hans lek med och förolämpandet av andra människor. Han skräms emellertid av sin egen råhet så till den milda grad att han, i ett perverst försök att skydda sin dotter Gilda mot världens ondska, inte bara skadar henne utan indirekt blir skyldig till hennes död.

Att vilja skydda sina barn från en hänsynslös värld känner troligtvis alla föräldrar igen. Föräldraskapet är en evig kamp mellan att vilja beskydda sina barn och tvingas inse att man måste låta dem frigöra sig och leva sina egna liv. Men behovet att skydda ett barn kan slå över i en känsla av ägande, hos Rigoletto är det så starkt att han faktiskt ignorerar Gildas egna önskningar. Han tänker bara på att tillfredsställa sina egna behov när han förhindrar henne att stå på egna ben. Även det handlar i sista hand om makt och om att göra andra människor till objekt.

Och därmed kopplas Hugos historia och Verdis musik direkt till vår samtid och de aktuella ämnen som vi människor måste tackla, då som nu. Rigoletto är först och främst en passionerad italiensk opera som tar oss in i en energisk strömvirvel och en omskakande historia, som måste berättas och gestaltas så direkt att den drabbar publiken rakt i hjärteroten.

I repetitionslokalen har alla varit medvetna om att Verdis opera blivit än mer aktuell sedan vi började arbetet med uppsättningen. #metoo har förändrat allt. Vi har under den gångna hösten skakats av berättelser om hur gränser har överskridits, inte minst i repetitionslokaler och på scener. Vi måste skapa ett utrymme där vi, för att kunna tala om och skildra objektifiering och förtryck, kan lita på varandra och vara trygga i att våra gränser respekteras, så att själva teaterarbetet i sig inte blir en förlängning av de övergrepp vi ska iscensätta.

Men kan vi överhuvud taget göra det igen? Gestalta övergreppen på scenen? Kan vi idag spela Rigoletto som underhållning och placera en prostituerad på scenen och ännu en gång visa kvinnor som offer för mäns brutalitet? Deltar vi i övergreppen om vi återigen låter oss förströs av Rigoletto och se kvinnoförnedring på scenen? Ska vi sluta spela denna opera?

Verdis musik säger nej. I Verdis musik klingar nämligen en medmänsklighet som förhoppningsvis tar oss från ren underhållning till konstens universum, och konsten får aldrig värja sig mot att skildra den mänskliga existensens mörkaste aspekter. Om det är något #metoo har lärt oss är det att vi inte får tiga. Det skulle vara paradoxalt om #metoo skulle få konsekvensen att konsten nu skulle hålla tyst om svåra och obehagliga saker.

Vad ska vi då göra? Ska vi ge rollgestalterna fina, gamla kostymer och hoppas att publiken inte riktigt upptäcker vad Verdis opera verkligen handlar om? Ska vi ändra slutet och låta Gilda och Maddalena hämnas på männen i en masskjutning där Rigoletto och hertigen dör?

Hur förtjänt det än må vara, är det inte det rätta svaret. Vi måste ta itu med de svåra frågorna och låta konsten tala sitt språk. Då förstår vi kanske att Gilda blivit offer för mäns övervåld och samtidigt att historien berättar för oss om människor som förlorat sin mänsklighet. Den historien verkar inte helt irrelevant att berätta år 2018.

Kasper Holten

Regissör