Malmö Operaorkester ger sig ut på turné och spelar odödliga verk av musikhistoriens stora mästare. Karismatiske Magnus Fryklund dirigerar Beethovens episka Eroicasymfoni och Mozarts eleganta femte violinkonsert med vår egen briljanta konsertmästare Renée Ohldin som solist.
Det är bara lite drygt 30 år mellan verken i detta konsertprogram. Ändå representerar de två olika musikaliska epoker med helt olika uppfattningar vad gäller kompositörens roll och ställning.
Fredag den 19 september spelas konserten i Kulturkvarteret i centrala Kristianstad. Dagen därpå, lördag den 20 september, spelas den i nybyggda Science Village Hall, på Brunnshög i Lund.
Mozarts Violinkonsert nr 5
Wolfgang Amadeus Mozart skrev sina fem violinkonserter under en niomånadersperiod 1775. Han var 19 år och anställd som hovmusiker hos furstbiskopen i Salzburg.
Här betraktades han som en simpel tjänare – inte som den store konstnär som han själv, och senare resten av världen, ansåg att han var. Sex år senare bröt han sig loss från hovet, och tillbringade sina sista tio år i Wien som fri kompositör.
Violinkonsert nr 5 är ett verk fullt av överraskningar och oväntade vändningar. Orkestern inleder uppsluppet på ett sätt som utlovar en dansant första sats. Men när soloviolinen kommer in är det som att hela musikmaskineriet bromsar in. Violinen tycks gå i egna tankar och presenterar ett underskönt tema i ett helt eget temperament.
En annan överraskning finns i sista satsen, där stilen bryts abrupt av ett kraftfullt och rytmiskt avsnitt inspirerat av ottomansk militärmusik, därav verkets smeknamn, Den turkiska. Stråksektionen böljar fram och tillbaka i mäktiga vågor och solisten får jobba hårt.
Beethovens Symfoni nr 3
Ludwig van Beethoven är en av musikhistoriens viktigaste innovatörer, vilket är särskilt påtagligt i hans nio symfonier. Med sin trea, Eroica, lade han grunden för den romantiska epoken, som kom att dominera 1800-talets konst.
Under denna tid förändrades också konstnärsrollen i grunden. Nu var tonsättaren inte längre en tjänare som Mozart i Salzburg, utan en självständig konstnär som använde sin musik för att formulera personliga manifest och idéer. Som i Symfoni nr 3: beundran för heroism, eroica.
Beethoven började arbeta på symfonin 1802, ett år som utgjorde en vändpunkt i hans liv. Det var då han fick veta att hans hörselnedsättning skulle leda till total dövhet, ett besked om kastade ner honom i en djup kris.
I ett brev adresserat till sina bröder (men som aldrig skickades) uttrycker han sin förtvivlan över situationen. ”Jag skulle ha avslutat mitt liv, det enda som avhöll mig var konsten. Det verkade omöjligt att lämna världen innan jag hade skapat allt det som jag kände mig kallad att skapa.”
Med en sådan utgångspunkt är det ingen slump att Symfoni nr 3 blev ett portalverk för 1800-talets musik.
