Madame Butterfly av Giacomo Puccini är ett av operalitteraturens mest populära och spelade verk.
När den amerikanske löjtnanten Pinkerton är på permission i Nagasaki blir han förtjust i den unga geishan Cio-Cio-San kallad Butterfly. Han vill bara roa sig, men för att inte förstöra hennes rykte gifter han sig med henne på japanska. Butterfly tar äktenskapet på största allvar. Hon konverterar till kristendomen och förskjuts av sin familj. Pinkerton återvänder till USA och Butterfly väntar troget på honom i tre år, tillsammans med deras lille son. När Pinkerton äntligen återvänder, är det i sällskap med sin amerikanska fru Kate. När sanningen går upp för Butterfly överlämnar hon barnet till Kate och tar sitt liv.
Uppsättningens regissör Henry Akina skriver i programmet att om inte Butterflys känslor är trovärdiga kan operan aldrig göra någon verkan. I hans uppsättning möter vi en japansk kvinna som desperat försöker ta ett kliv ut ur sin egen kultur men som misslyckas totalt. Det kan beskrivas som en kulturkrock, efter att Japan öppnats mot västvärlden under 1800-talet uppstod en sådan kulturell förvirring hos den japanska befolkningen. Om det finns att läsa i japansk 1900-talslitteratur och det syns i bildkonsten.
Det västerländska blev en modefluga i Japan, ibland med rent av fetischistiska inslag. Man vurmade för allt västerländskt och efter lyxartiklar och kläder från väst. Samtidigt utvecklades en nationalism som nådde sin höjdpunkt i andra världskriget. En politisk strategi för att förespråka en renhet i den japanska kulturen och dess seder. Akinas regikoncept placerar Butterflys öde mot denna bakgrund. Akina menar att det finns mycket som talar för denna tolkning, både från Puccinis egna kommentarer om historien i operan och i novellen av John Luther Long som den är baserad på.