Fredagskonserten bjuder på tre verk som visar tre sidor av Wolfgang Amadeus Mozart: Den känslige uttolkaren av olycklig kärlek, den raffinerade skaparen av mäktig körmusik och den briljante symfonikern.
Programmet inleds med konsertarian Ch’io mi scordi di te, en titel som kan översättas med ”Begär du att jag ska glömma dig?” Den skrevs för den engelska sopranen Nancy Storace (1765-1817), som sjöng den ursprungliga Susanna i Figaros Bröllop 1786.
Mozart var en troende man och satte toner till den katolska mässan sammanlagt sjutton gånger.
Kröningsmässan är den femtonde i ordningen. Namnet är inte satt av Mozart själv, utan han kallade den rätt och slätt Mässa i C-dur.
Symfoni nr 41 blev Mozarts sista verk i genren. Det visste förstås inte den 32-årige tonsättaren när han skrev den, sommaren 1788. Det var en hektisk period för honom. Under året skrev han bland annat ytterligare två symfonier, en pianokonsert, en violinsonat och ett stort antal mindre stycken. Han gav pianolektioner, hans hustru Constanze var sjuk och de förlorade sin lilla dotter. Mitt i allt detta emotionella kaos fann Mozart kraft att skapa denna symfoni, som ofta betraktas som en av de främsta genom tiderna.
Fördjupning
Wolfgang Amadeus Mozart skrev konsertarian Ch’io mi scordi di te i december 1786. Titeln kan översättas med ”Begär du att jag ska glömma dig?” och texten handlar om en kvinna som uttrycker sorg över att hennes älskade har bett henne glömma honom och välja någon annan i stället. ”Hur skulle jag kunna försöka värma mig vid en annan låga?”, sjunger hon. Hon konstaterar att hon hellre dör och förbannar stjärnorna för att de blickar ner på henne så kallt, när hon lider sådana kval. Stycket är indelat i två delar: ett recitativ och sedan själva arian, som inleds där pianot kommer in efter knappt två minuter.
Mozart var mycket väl bekant med den katolska liturgin. Sammanlagt sjutton gånger tonsatte han mässan, som på den tiden hölls på latin. Kröningsmässan från 1779 är den femtonde i ordningen. Här följer ett sammandrag av de sex satserna:
Kyrie: Ett förtvivlat rop på barmhärtighet, musiken uttrycker stor sorg och smärta.
Gloria: Temperamentet växlar till glädje. ”Ära vare Gud i höjden!” – en fras som första gången yttrades av änglarna vid Jesu födelse i Betlehem.
Credo: Trosbekännelsen, som är en sammanfattning av det som förenar kristna runt jorden, och som börjar med orden ”Jag tror på en Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord”. Notera de sorgsna tongångarna vid ”korsfäst, död och begraven” och den stormande glädjen vid ”på tredje dagen uppstånden”.
Sanctus: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot.”
Benedictus: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” En nedtonad sats, som erbjuder andrum innan den känslosamma finalen.
Agnus Dei: ”Guds Lamm som borttager världens synder.”
Sommaren 1788 var mycket produktiv för Mozart. Under en nioveckorsperiod skapade han tre symfonier som kom att bli hans sista – och som var och en ofta framhålls som symfoniska underverk: Nr 39, 40 och 41. Den sista har eftervärlden gett smeknamnet Jupiter, efter den romerska mytologins högste gud. Namnet valdes förmodligen för inledningens mäktiga orkesterstötar och första satsens pampighet; Jupiter associeras ju med himlavalvet, stormar och tordön. Den långsamma andra satsen har något beslöjat över sig, den tredje är en elegant menuett och finalen slutar med en mästerlig fuga.
