Ett ljus i mörkret
Antonín Dvořáks väldiga Stabat Mater bjuder på sköna röster i romantisk harmoni och välljudande orkester i allt från innerligt lyriska melodier till grandiosa körer.
Stabat Mater växte fram ur en ofattbar sorg och förvandlades till överjordiskt skön musik fylld av hopp och förtröstan. Verket blev Antonín Dvořáks stora genombrott som tonsättare, och fortfarande fångas musikälskare av den personliga och gripande musiken.
Personliga tragedier
I augusti 1875 föddes i familjen Dvořák en dotter som knappt hann få sitt namn, Josefa, innan hon gick bort bara två dagar gammal. I sorgen tog Antonín Dvořák fram dikten Stabat Mater dolorosa, en medeltida betraktelse över Jesu moders sorg vid sonens kors.
Våren 1877 hade den sörjande familjefadern inte hunnit göra mer än en skiss till verket när nästa tragedi drabbade familjen. Den ettåriga dottern Růžena fick i sig en dödlig mängd fosfor, som användes i hushållet för att göra tändstickor, och bara några veckor senare dog deras treårige son Otokar i smittkoppor.
Monumentalt oratorium
Den nu barnlöse Dvořák återvände till skissen och skapade ett monumentalt och känslofyllt oratorium för stor orkester, kör och fyra solister. Trots det väldiga omfånget är musiken också skir och full av ömhet, och publiken tog verket helt och fullt till sitt hjärta vid uruppförandet i Prag 1880.
Tre år senare framfördes Stabat Mater i Royal Albert Hall i London inför en begeistrad publik på 12000 personer, och framgången gjorde Dvořák till en internationell berömdhet över en natt. Och paret Dvořák skulle snart få sex barn till, som alla nådde vuxen ålder.
Stabat Mater består av 10 satser där Antonin Dvořák genom Jesu moders sorg bearbetar sin egen svåra förlust, och förlikar sig med ödet.
Läs mer om de 10 satserna
1. Stabat Mater dolorosa
Den smärtfyllda modern stod gråtande vid korset där sonen hängde.
Stråkarna inleder med en elegisk klagosång i nedåtgående skala, som fallande tårar.
2. Quis est homo, qui non fleret
Vem kan låta bli att gråta när han ser Kristi moder i sådan sorg?
Den vemodiga klangen av ett engelskt horn gör rösterna sällskap i en meditation över sorg och saknad.
3. Eja, Mater, fons amoris
Var hälsad moder, kärlekens källa.
Kör och orkester med tunga steg i en sorgmarsch.
4. Fac, ut ardeat cor meum
Låt mitt hjärta brinna av kärlek till Kristus.
Bassolisten utgjuter sig med närmast operamässig intensitet. När sången blir som mest smärtfylld hörs körens damstämmor i ljuv änglasång i en enkel koralmelodi.
5. Tui nati vulnerati
För din sårade sons skull, som lider för mig, dela din smärta med mig.
En trösterikt behagfull melodi förbyts i ett utbrott av förtvivlan, men satsen avslutas åter fridfullt.
6. Fac me vere tecum flere
Låt mig gråta med dig.
Tenorsolisten och manskören sjunger en melodi som inledningsvis påminner om en vaggvisa, men växer till ett sorgekväde.
7. Virgo virginum praeclara
Renaste jungfru bland jungfrur, låt mig sörja med dig.
Kören sjunger en inåtvänd bön, mjukt ackompanjerad av ett fåtal instrument.
8. Fac, ut portem Christi mortem
Låt mig bära Kristi död, trösta dig i din smärta.
Sopranen och tenoren bär varandras röster i tillförsikt.
9. Inflammatus et accensus
Brinnande och flammande jungfru, försvara mig på domens dag.
Altsolisten i en intensiv bön ackompanjerad av enträgna rytmer.
10. Quando corpus morietur
När min kropp går till vila, låt min själ smaka paradisets härlighet.
Ljus förtröstan övervinner sorg och förtvivlan i en glansfull final.
