Bruckner 200 år
Anton Bruckner såg Symfoni nr 9 som sitt musikaliska testamente och kallade körverket Te Deum för ”mitt livs stolthet”. De två verken demonstrerar flera av den tvåhundraårsjubilerande tonsättarens sidor: Den ödmjukt troende katoliken, den storslagne visionären och den djärve innovatören.
Wien, hösten 1887. Mitt i arbetet med första satsen till Symfoni nr 9 – som han tänkte tillägna Gud – fick Anton Bruckner ett chockartat besked som skulle förändra återstoden av hans liv.
Han fick veta att hans vän, dirigenten Hermann Levi, avvisade hans föregående symfoni, den åttonde. Levi förstod den inte, och fann orkestreringen omöjlig.
Den 63-årige Bruckner sjönk ner i ett tillstånd av tvivel och avbröt genast arbetet med Symfoni nr 9 för att arbeta om åttan. Men inte bara den. Under de kommande sex åren gjorde han grundliga revisioner av fyra av sina symfonier samt två större vokalverk.
Först 1893 gick denna omarbetningsfrenesi över, och han tog ånyo upp arbetet med Symfoni nr 9 – men nu var han gammal och sjuklig.
Han lyckades färdigställa de tre första satserna, men sedan satte hälsan stopp, och av finalsatsen finns bara skisser bevarade. På eftermiddagen den 11 oktober 1896 somnade han in, 72 år gammal.
Mäktigt och mystiskt
Bruckner må ha varit ålderstigen och trött när han arbetade med Symfoni nr 9, men musiken är det sannerligen inte. Första satsen, Feierlich; misterioso, är ett mäktigt och mystiskt stycke, som dramatiskt böljar sig fram i olika temperament.
Andra satsen, Scherzo, är något av det mest monumentala som har komponerats. Den är himlastormande och eldfängd på samma sätt som Dies irae, dies illa-satserna ur Verdis respektive Mozarts Requiem, finalen ur Stravinskijs Eldfågeln och O Fortuna-kören ur Orffs Carmina Burana.
Efter en försiktig inledning exploderar hela orkestern med ett påstridigt tema, som återkommer med obönhörlig kraft flera gånger under satsens gång.
I den långsamma tredje satsen, Adagio, blinkar Bruckner här och där till Wagners sista opera Parsifal, men det är främst på harmonikens område som han var inspirerad av Wagner. Likt honom experimenterade Bruckner med dissonanta tonkombinationer – och här i tredje satsen vågade han gå betydligt längre än vad Wagner någonsin hade gjort.
Dramatiskt klimax
I slutet, cirka 23-24 minuter in i satsen, kommer ett dramatiskt klimax i form av ett forte fortissimo-ackord som innehåller nio av den kromatiska skalans tolv toner.
Det är i princip som att drämma båda händerna på pianotangenterna med förbundna ögon – fast Bruckner valde naturligtvis tonerna utifrån en livstid av erfarenhet och kunskap om hur olika instrument och klanger samverkar.
Effekten är slående än idag. Tonklustret för tankarna till skrikande bildäck under häftig inbromsning, och klingar sedan ut, innan en ensam oboe tar över som om inget har hänt.
Eftersom Bruckner hade haft på känn att han inte skulle lyckas fullborda symfonin, föreslog han att tacksägelsestycket Te Deum skulle kunna spelas som avslutning. Och det kan ju passa för en symfoni tillägnad Gud, även om tonarterna inte matchar.
Latinsk text från 300-talet
Den latinska texten är antagligen från slutet av 300-talet, och har tonsatts ett otal gånger. Här på operascenen är texten mest känd genom Puccinis Tosca, där de två första raderna sjungs under den olycksbådande avslutningen av första akten.
Bruckner färdigställde sin version av Te Deum 1883, som en gest av tacksamhet för att hans karriär sent omsider tagit fart.
Om symfonierna stundom orsakade honom tvivel, var det tvärtom med Te Deum, som han kallade sitt ”livs stolthet”. Det är ett av de verk som uppfördes flest gånger under hans livstid, och har många fantastiska detaljer och soloinsatser.
Den inledande och återkommande melodin för tankarna till triumfatoriskt ringande kyrkklockor och i det tredje segmentet, Aeterna fac, öppnar sig himlens eld, precis som i scherzot i Symfoni nr 9. Slutet utgörs av en ljus och sprudlande fuga.