Lorenzo da Ponte
Lorenzo da Ponte skrev libretto till tre av Mozarts mest älskade operor. Han blev också förvisad från Venedig, förgiftad i Wien och gick i konkurs i London. Läs om operavärldens kanske mest spännande levnadsöde.
Någon gång i december 1831 dog Ann Celestine ”Nancy” Grahl efter, som man säger, tåligt buret lidande. Hon var född i London 1771, men drog sitt sista andetag i New York.
Kanske var det andetaget samtidigt en suck av lättnad. Nancy Grahl var älskad men hårt prövad följeslagare, gift eller ej råder det delade meningar om, till en av historiens mest vårdslösa, aningslösa, godtrogna, begåvade och otursförföljda män: Prästen, poeten, librettisten, affärsmannen, impressarion, boktryckaren, professorn med mera Lorenzo da Ponte.
Under sitt långa liv var han ofta på flykt, från lagen, från kreditorer eller både och. Hans liv skulle kunna bli en spännande film, även om man utelämnade det som framför allt gjort honom känd för eftervärlden. Lorenzo da Ponte skrev libretto till Wolfgang Amadeus Mozarts mest kända operor: Così van tutte, Figaros bröllop och Don Giovanni.
Föreställningsbild från Don Giovanni på Malmö Opera. Foto: Jonas Persson
Tog biskopens namn
Lorenzo da Ponte föddes som Emanuele Conegliano i Ceneda i dåvarande republiken Venedig 1749, son till en judisk läderarbetare. När han var i tonåren konverterade fadern med hela sin familj och Emanuele och hans bröder tog, som seden bjöd, sitt respektive förnamn efter biskopen som döpte dem, Lorenzo Girolamo Luigi da Ponte.
Men biskop da Ponte gjorde mer för unge Lorenzo och hans bröder än att döpa dem. Han gav dem plats på ett episkopalt seminarium, där den begåvade Lorenzo fick den utbildning han så hett eftertraktat. I synnerhet älskade han den italienska poesin och fick snabbt rykte om sig att vara en skicklig versmakare, såväl på italienska som på latin.
När brödernas välgörare biskop da Ponte dog och familjen fick ekonomiska problem, skrevs Lorenzo in på ett prästseminarium i Portogruaro. Han blev tidigt lärare på skolan och prästvigdes 1773. I sin omfångsrika självbiografi skriver da Ponte om hur illa hans personlighet passar prästyrket. Bara några månader senare sa han upp sig på seminariet och gav sig av till Venedig.
Lorenzo da Ponte som präst.
Världens mest dekadenta stad
Venedig var den tidens kanske mest dekadenta stad, en tummelplats för kungligheter, adel, borgare och allsköns skojare, bedragare, prostituerade och tjuvar. I sex år rumlade da Ponte runt i staden.
Han hade affärer med kvinnor av tvivelaktig vandel, han umgicks med utfattiga adelsmän, spelare och hallickar. Samtidigt associerade han sig med stadens intelligentia, skrev poesi och politiska pamfletter. Det var ett liv långt från den prästerliga bana han utbildats för. Han älskade det.
Men inte ens det med dåtidens mått mätt liberala Venedig kunde i längden se genom fingrarna med da Pontes omoraliska tillvaro, i synnerhet inte hans kärleksaffär med en gift kvinna. Sedan han dessutom publicerat ett par dikter som anklagade stadens ledning för korruption förvisades han i december 1779 från staden.
Vägen till Wien
Efter en tid i Gorizia norr om Venedig begav sig da Ponte till Dresden sedan han blivit lovad ett arbete som poet vid den kulturintresserade Fredrik den stores hov. Vid ankomsten visade det sig att detta var ett grymt skämt, möjligen orkestrerat av en av da Pontes många verkliga eller inbillade fiender.
Han kommer dock därifrån med något som kom att göra honom odödlig – ett introduktionsbrev till Antonio Salieri, hovkompositör vid kejsar Josef II:s hov i Wien. Genom Salieri kom han att träffa Wolfgang Amadeus Mozart.
Wien var vid den här tiden ett av Europas absoluta musikaliska centra. Inledningsvis var också staden vänlig mot da Ponte. Han blev utnämnd till officiell poet vid det regerande huset Habsburgs hovteater och en av kejsarens favoriter. Han fick skriva libretton till den tidens stora, män som Salieri, Vicente Martín y Soler och Vincenzo Righini.
Mötet med Mozart
1783 träffade han Mozart, som ska ha varit djupt imponerad av den äldre och mer etablerade da Ponte. Tre år senare skrev Mozart musiken till Le nozze di Figaro efter Da Pontes färdiga libretto, eftersom den färdiga texten först skulle godkännas av kejsaren.
Wolfgang Amadeus Mozart.
Såväl Mozart som da Ponte är påfallande tysta om hur samarbetet dem emellan gick till. Uppenbarligen påverkade de varandra. Mozart tyckte inte om drama i italienska operor utan ville ha dem så komiska som möjligt. Alla tre libretton som da Ponte skrev åt honom – Figaro, Don Giovanni (1787) och Così van tutte (1790) – innehåller dramatiska element.
Mozart tyckte inte heller om rimmad text, vilket da Ponte skrev i såväl recitativ som arior i alla tre styckena. Att de tre operorna blivit några av litteraturens mest kända, spelade och älskade är inte uteslutande den genialiske Mozarts förtjänst.
da Ponte skrev eller översatte ett tjugotal operor under sin tid i Wien, med varierande publik framgång. 1791 dog dock hans välgörare Josef II och efterträddes av Leopold II.
Föreställningsbild från Figaros bröllop på Malmö Opera. Foto: Jonas Persson
Förgiftad och avskedad
Kanske hade den i Wien så framgångsrike librettisten kunnat stanna i Wien under den kulturintresserade Leopold, men som alltid hade da Ponte skaffat sig fiender. En av dem, en svartsjuk älskare, förgiftade honom med resultatet att han blev helt tandlös.
Han anklagades för att konspirera mot den nyutnämnde kejsaren och fick sparken från sin tjänst. Ett försök att få komma tillbaka till Venedig från tillflyktsorten i Trieste misslyckades, men på det personliga planet var det en lycklig tid. Den 12 augusti 1792, ”efter formaliteter” blev den tjugo år yngre Nancy Grahl da Pontes följeslagare genom livet.
Nancy Grahl.
Paret gav sig omedelbart efter ceremonin iväg mot Paris, men på vägen fick de höra att Josef II:s syster Marie Antoinette fängslats och insåg att stöd från det sönderfallande franska hovet var osannolikt. De fortsatte därför, till Nancys stora glädje, till London där hennes syster bodde.
I London arbetade da Ponte som boktryckare, bokhandlare och vid Kings Theatre, allt med samma påfallande brist på ekonomisk framgång. Han fängslades kortvarigt för sina skulder år 1800 och var en frekvent mottagare av räkningar, kravbrev och stämningar.
Flykten från London
Fem år senare var hans situation ohållbar. Nancy var redan i Amerika, om hon var där på tillfälligt besök eller om hon lämnat sin hopplösa man är oklart. Hur som helst lämnade da Ponte London och sina kreditorer för gott och följde efter.
Symptomatiskt nog spelade han bort sin reskassa på båten och tvingades låna för att betala tull på sina få ägodelar vid ankomsten: en violin, strängar, en tekanna, en matta och några böcker.
Med hjälp från sin svärfar John Grahl, och pengar Nancy fått av en släkting, etablerade han sig som handelsman i Pennsylvania. På bara ett år hade förlorat allt och familjen flyttade tillbaka till New York.
Bokhandlare, professor och impressario
Så börjar det sista kapitlet i Lorenzo da Pontes liv. Han öppnar en bokhandel specialiserad på italiensk litteratur. Han får en (oavlönad) professur i italienska vid Columbia University och han etablerar ett italienskt operakompani i staden, givetvis kortlivat.
Lorenzo da Ponte.
Han blir naturaliserad amerikan 1828, tre år innan han blir änkling. Med Nancy borta tas han om hand av sina barn. Han bor i sin sons pensionat och får 200 dollar om året i livränta från sin svärson. Han avlider 89 år gammal 1838.
Charmerande odugling
Man kan med fog säga att Lorenzo da Ponte var en fåfäng och självupptagen odugling, misslyckad som affärsman och fullständigt oförmögen att ge sin hustru och sina barn en trygg tillvaro. Det är lika sant att han älskade dem oreserverat, trots sina fel och brister.
Han var en charmerande rucklare, fullständigt opålitlig, men samtidigt generös och tillitsfull. Han var passionerat intresserad av konst, musik och litteratur, en hängiven upplysningsman som introducerade italiensk opera och litteratur i det ännu otämjda Amerika.
Hans boksamling lade grunden för samlingarna av italiensk litteratur vid Columbia, Library of Congress och New York Public Library. Och han var en genialisk librettist, vars namn kommer att leva vidare så länge de tre operor han skapade tillsammans med Mozart fortsätter att förföra och förtjusa publiken.
Text: Torgny Nilsson