Den flygande holländaren

fördjupning

Legenden om den flygande holländaren

Den flygande holländaren var ett sägenomspunnet spökskepp vars kapten misslyckades att runda Godahoppsudden. Udden är en av Afrikas sydligaste spetsar ungefär där världshaven, den kalla Atlanten och den varma Indiska oceanen, möts. Efter att den portugisiske sjöfararen Bartolomeu Dias rundade udden 1488 förändrades världshandeln helt. Han kallade den ”stormarnas udde”. Den kom att bli beryktad för extremt stormiga förhållanden och enorma vågor; hårda vindförhållanden och oförutsägbara strömmar där vädret kan skifta snabbt.

Den holländska versionen

I den flora av olika sjölegender om den flygande holländaren som existerar berättas om den holländske kaptenen van der Decken som en långfredag gick ombord för seglats mot Fjärran Östern för att köpa kryddor och siden. På vägen hem till Amsterdam med sin dyrbara last råkade skeppet ut för en kraftig storm. Besättningen varnade kaptenen och passagerarna bad på sin bara knän att han skulle vända om. Kaptenen, som antingen var galen eller full, vägrade. Han började sjunga obscena sånger, svor hädiskt och utmanade Guds vrede och fortsatte dricka. Han hade gett sig den på att komma runt udden och svor på att lyckas även om både gud och djävulen var emot honom. När besättningen gjorde myteri och försökte ta kontroll över skeppet sköt kaptenen rebellernas ledare och kastade honom överbord. I det ögonblick kroppen träffade vattnet materialiserades sig en skuggfigur på däcket som förbannade kaptenen och fällde domen: att han för evigt skulle segla på haven med en spökbesättning av döda sjömän som aldrig skulle nå hamn. Dessutom skulle skeppet föra med sig död och elände till alla som fick syn på det.

En spridd historia

Det gåtfulla skeppet tycks framför allt ha dykt upp i dimma och storm. Om det varit en synvilla eller verklighet råder det delade meningar om. Genom tiderna har sjöfarare kopplat ihop skildringar av spökskeppet med sina egna upplevelser. Händelser har dessutom inte alltid utspelats vid Godahoppsudden utan också vid rundandet av Sydamerikas sydligaste udde, Kap Horn.

Ovanstående historia är bara en av många och genom århundraden har legenden existerat i olika versioner. Holländarens övermod och dumdristighet att utmana elementen har ständigt fascinerat människor. Varianter på legenden finns återgiven av flera författare, bland dem de romantiska 1800-talsförfattarna Samuel Taylor Coleridges Balladen om den gamle sjömannen (1797), Walter Scotts Rokeby (1813) och Heinrich Heines episod om holländaren i Herr Schnabelewopski memoarer i Der Salon (1834). Heines version var Richard Wagners främsta källa till operan Den flygande holländaren.

Heinrich Heines Holländare

Heinrich Heine (1797-1856) är en av Tysklands mest berömda författare. Han skrev romantisk lyrik, politiska dikter om demokrati och social rättvisa samt reseskildringar. Hans texter är laddade med sarkasm och skarp ironi något som gav honom många fiender. Hans böcker förbjöds under hans livstid men också under nazisttiden där hans verk brändes under 1930-talets bokbål.

Herr von Schnabelewopskis memoarer är publicerad i det första bandet av Heines Der Salon, en samling med prosaskrifter som utkom 1834-1840. I pikaresken om unge herr von Schnabelewopski (född första april) är titelgestalten på väg till Holland för att studera teologi något han inte får göra hemma i Polen. Han får egentligen inte glömma sitt fromma projekt men avbryts hela tiden av amorösa och kulinariska äventyr. Med kvickheter och sarkasmer låter Heine sin antihjälte åka på en resa mellan dröm och verklighet i sökandet efter sig själv. Heines version om holländaren är en travesti; holländaren anser äktenskapet vara förfärligt och är alltid lika glad att slippa undan ytterligare sju år. Läs själv!

Ur Herr Schnabelewopskis memoarer

Första bokens kapitel 7:

Ni känner säkert till historien om den flygande holländaren. Det är berättelsen om det förtrollade skepp som aldrig kan nå hamn och som sedan urminnes tider irrar omkring på haven. Möter det ett annat fartyg, kommer några från den spöklika besättningen över i en båt med en bön att ta med en bunt brev. Dessa brev måste naglas fast vid masten, annars drabbas skeppet av olycka, i synnerhet om det inte finns någon bibel ombord eller en hästsko på fockmasten. Breven är alltid adresserade till totalt okända människor eller som länge varit döda. De kan hända att ett barnbarnsbarn blir mottagaren av ett kärleksbrev, ställt till hans farmorsmor som sedan hundra år vilar i sin grav.

Detta fasansfulla skepp har fått namn efter sin kapten, en holländare, som en gång svor vid alla djävlar att han skulle runda en klippa, vars namn jag glömt.

Han skulle trotsa den våldsamma storm som blåst upp om han så skulle segla till den domedagen. Djävulen tog honom på orden, och han tvingades irra på haven till den yttersta dagen. En chans har han att bli fri från förbannelsen; att hitta en kvinna som var honom trogen. Djävulen, dum som han är, tror inte på kvinnors trohet, och tillät därför den förbannade kaptenen att gå i land vart sjunde år och gifta sig, för att på så sätt möjliggöra sin räddning. Stackars holländare! Oftast är han glad nog att bli befriad från äktenskapet och slippa sin räddare, och återvänder ombord.

På denna saga var den pjäs baserad som jag såg på en teater i Amsterdam. Sju år har åter förflutit och den stackars holländaren är tröttare än någonsin på sitt eviga kringirrande. Han stiger iland, blir bekant med en skotsk handelsman som han säljer diamanter till för ett billigt pris. När han får veta att hans kund har en vacker dotter vill han ha henne till brud. Även denna affär görs upp.

Nu ser vi skottens hus; flickan inväntar sin fästman med bävande hjärta. Då och då tittar hon vemodigt på en stor sprucken tavla som hänger i rummet och som föreställer en man i spansk-nederländsk klädsel. Tavlan är gammalt arvegods, och enligt farmodern är målningen ett troget porträtt av den flygande holländaren som han såg ut i Skottland för hundra år sedan, på Wilhelm av Oraniens tid. Till målningen hör en varning som också den gått i arv, att släktens kvinnor skall akta sig för modellen. Just därför har flickan sedan barnsben inpräglat den farlige mannens drag i sitt hjärta. När nu den riktige flygande holländaren stiger in i egen hög person, ryggar flickan tillbaka; men inte av rädsla. Även han blir drabbad av åsynen av porträttet. När han får höra vem det föreställer, lyckas han dock hålla misstankarna borta från sig; han skrattar åt den vidskepliga historien. Han raljerar själv över den flygande holländarens, havens vandrande jude.

Till slut går han dock över att i vemodig ton skildra hur holländaren tvingats utså oerhörda lidanden på de oändliga haven, hur hans kropp inte är något annat än en kista av kött i vilken hans själ förgås av leda. Han talar om hur livet skjuter honom ifrån sig och hur även döden håller honom borta. Han jämför sig med en tom tunna som vågorna retfullt kastar mellan sig. Just så slungas den stackas holländaren fram och tillbaka mellan död och liv, ingen av dem vill behålla honom hos sig. Hans plåga är lika djup som havet han seglar på, hans skepp är utan ankare och hans hjärta utan hopp. Jag tror att det var ungefär de orden som avslutade fästmannens tal. Fästmön betraktar honom allvarligt, och kastar då och då en blick på hans porträtt. Det tycks som om hon har gissat hans hemlighet, och när han därpå frågar: Katharina, vill du vara mig trogen? svarar hon beslutsamt: Trogen intill döden.

Här blir herr Schnabelewopski avbruten av ett skratt och av att en förförisk kvinna kastar ett apelsinskal i huvudet på honom. Han får en kyss när han går upp på teaterns balkong där kvinnan sitter. Vad som sedan utspelar sig förbjuder han sig själv att berätta – mer än att det hände på en svart soffa…

– När jag återvände in på teatern, var det precis till pjäsens sista scen, där på en hög havsklippa hustrun till den flygande holländare, fru Flygande Holländare, vrider sina händer i förtvivlan, medan vi på havet, på däcket till hans hemska skepp, skymtar hennes olycklige gemål. Han älskar henne och vill överge henne för att inte dra henne ner i fördärvet, och han avslöjar för henne sitt fasansfulla öde och den fruktansvärda förbannelse som vilar över honom. Men hon ropar med hög röst: Jag har varit dig trogen till denna stund, och jag vet ett säkert sätt på vilket jag kan skänka dig min trohet intill döden! Vid dessa ord kastar sig den trogna kvinnan i havet, och nu försvinner även den flygande holländarens förtrollning, han är befriad, och vi ser hur spökskeppet sjunker ner i havets avgrundsdjup.

Pjäsens moral är för kvinnor att de bör akta sig för att gifta sig med en flygande holländare; och vi män kan av denna pjäs lära oss hur vi i bästa fall går vår undergång till mötes genom kvinnor.

Catarina Ek, programredaktör / skribent