Beaumarchais – revolutionens författare

När vi går på operan för att få se något lättsamt och underhållande, vad kan passa bättre än Barberaren i Sevilla? Komiska förklädnader, dråpliga missförstånd, spring i dörrar, och fyndiga repliker levererade i glittrande virtuos musik.

Stormningen av Tuilerierna den 10 augusti 1792. Olja på duk av Jean Duplessis-Bertaux 1793.

EN HJÄLTE AV FOLKET

Men i slutet av 1700-talet, när Beaumarchais skrev pjäsen som operan bygger på, sågs Barberaren som kontroversiell och politiskt omstörtande. Kultur var till för de högre samhällsklasserna. På scenen ville de se kloka och hjältemodiga kungligheter och ståndspersoner som de kunde spegla sig i.

Inte en hjälte som Figaro, en man av folket, som dessutom är övertygad om att han är lika god som en adelsman, eller ännu bättre! Greve Almaviva har ju bara ärvt sin förmögenhet och sitt inflytande. Barberaren Figaro har uppnått sin position med list, klokskap och förslagenhet, precis som författaren själv.

Figaro (beskuren). Illustration av Émile Bayard 1876.

”Med tanke på hur många förtjänster som krävs av tjänstefolk, vet ers nåd en enda adelsman som skulle duga som betjänt?” – Figaro i Beaumarchais Barberaren i Sevilla

KLÄTTRADE PÅ SAMHÄLLSSTEGEN

Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais var son till en urmakare och växte upp i en medelklassfamilj. Med skicklighet, driftighet och stor social begåvning klättrade han högt upp på samhällsstegen.

Han uppfann en avancerad mekanism för bärbara klockor, och efter att ha tillverkat ett modernt ur till Ludvig XV:s älskarinna Madame de Pompadour, utsågs Pierre-Augustin till kunglig urmakare.

Beaumarchais (beskuren). Jean-Marc Nattier ca 1755

Hela hovet imponerades av den stilige unge mannens mångsidighet, och gav honom så vitt skilda uppdrag som att agera diplomat i känsliga politiska förhandlingar, till att ge de förtjusta prinsessorna undervisning i harpa och sång. Men trots sin begåvning och sina framgångar fick Pierre-Augustin ofta höra att han var mindre värd på grund av sin enkla härkomst.

”För att du är adelsman tror du att du är ett geni. Det enda du har gjort är att du blivit född.” – Figaro i Beaumarchais Figaros Bröllop

Grisfamiljen dras till stallet, 1791. Satirteckning av anonym konstnär.

SAMHÄLLSKRITIK

Beaumarchais var lika skicklig med pennan som med värjan. Han började använda sin vassa formuleringskonst för politisk agitation i pamfletter och tidskrifter. I sina pjäser förde han fram samhällskritiken maskerad som komedi.

Barberaren i Sevilla 1775 följdes av Figaros Bröllop 1778 (som tonsattes av Mozart 1786) och Den skyldiga modern 1791. Pjäserna för fram upplysningens ideal, där förnuft och kunskap står över börd, och där det råder jämställdhet mellan klasserna och mellan könen. För lika dumt som att en enfaldig adelsman skulle vara värd mer än en smart och initiativrik betjänt, var att en förnuftig kvinna inte skulle ha rätt att bestämma över sitt eget liv.

Beaumarchais var ständigt övervakad av den stränga franska censuren. Aristokratin gjorde ivriga försök att förbjuda de revolutionära pjäserna, vilket förstås gjorde dem ännu mer populära.

VÄXANDE MISSNÖJE

Folket jublade över den klipske Figaro, som både hjälper och överlistar den högfärdige greve Almaviva, och över Rosina, som under trilogins gång utvecklas från en maktlös skyddsling till en självständig kvinna som tar kommandot över sitt eget liv.

Samtidigt som pjäserna gjorde succé jäste Frankrike av missnöje över det orättvisa ståndssamhället. Motståndet växte, och protesterna mot överheten blev allt ljudligare och våldsammare tills de kulminerade i franska revolutionens kamp för frihet, jämlikhet och broderskap.